Auktoritärt VS nära föräldraskap, del 2

Mina tankar kring det som jag skrev om tidigare igår, om auktoritärt VS nära föräldraskap där jag jämförde Camilla Läckberg och Sanna Bråding. 

Amning: Jag deltidsammade Samantha redan från start, gav ersättning i flaska på deltid men efter några veckor blev det enbart flaska – detta på grund av att hon inte hade en sugreflex ( vilket ju är ett symtom på bland annat Turners syndrom). Med Mary ammade jag i drygt 9 månader, hade velat amma längre – men på grund av att jag fick ett jobb så slutade mjölken att rinna till ordentligt, trots handmjölkning och sådant under dagarna jag arbetade). Vid en magsjuka när Ebba var fyra månader sinade mjölken än en gång. Och jag sörjer det, verkligen. Jag hade verkligen velat amma mycket längre – med alla tre.

Lyssna på barnen: Självklart SKA man lyssna på barnen, låta dem vara med och bestämma och faktiskt få vara en del i beslutsfattandet. Jag anser precis som Sanna, att det ger dem en bra grund i framtiden.

Samsovning/bära barnen nära sig: Jag har använt både sjal och sele, precis som Sanna. Jag anser det är ett utmärkt sätt att bära sina barn och samtidigt ha armar till de andra barnen. Det ger dem en trygghet i att vara nära, höra ens hjärtslag och helt enkelt få gosa sig intill. Hade det bara varit enbart jag här hemma så hade jag haft barnen sovandes på heltid i min säng – varje natt. Natta dem i sängen, få sova med dem tätt intill mig. Nu är jag inte ensam vuxen/förälder utan vi har nu varsin säng till dem i deras rum. Men jag blir glad över deras närhetssökande på nätterna när de kommer över. Jag har allt som oftast 1-3 barn på/bredvid mig om nätterna ändå, trots att vi nattar dem i deras rum. Jag skulle avsky och må riktigt dåligt av att ha regeln ”barnen hör hemma i eget rum – från absoluta starten”, som Camilla och Simon Sköld tänker.

Straff/konsekvenser: Jag anser, precis som Sanna, att konsekvenserna ska vara knutna till händelsen och ske i nutid. Det ska inte heller vara att barnen blir av med saker, eller ”straffas” med att förlora tid med vänner, etc bara för det de gjort. Jag anser att har man kastat ner en blomma i golvet kan man vara med och plocka upp. Har man stökat ner i leken, kan man vara med och städa upp. Har man lagt ner alla kuddar på golvet för att leka inte nudda golv, ja då kan man lägga tillbaka dem i sina sängar igen, annars blir ju konsekvensen att de sover utan kuddar helt enkelt?

Egentid: Jag har inga fritidssysselsättningar som kräver egentid från barnen flera timmar per dag/vecka. Jag har inget behov av att resa iväg utan dem på olika äventyr. Det ska ske med barnen, eller så får det vara. När det var tänkt att Mary skulle åka med sin pappa i lastbilen i en vecka fick jag PANIK och faktiskt nästan så pass att jag fick en panikattack mitt i allt på morgonen då de åkte iväg. Jag anser inte det är rätt att barnen ska vara ifrån sin anknytningsperson så pass länge när de är små. Nu blev det ändå så att hon var hemma kvällen efter – pga olika anledningar. Men ingen var lyckligare än jag.  Av den här anledningen kommer jag heller inte kunna med att ha barnen på halvtid OM jag och barnens pappa flyttar ifrån varandra. Det känns inte rätt. Jag vill absolut att de ska ha en fortsatt bra relation med honom ifall detta nu skulle ske, men… Att det får ske på barnens villkor och att de får fortsätta ha den där grundtryggheten i ett hem. Det är absolut inte ett drömscenario att ha dem halvtid, om man säger så… Är det så det skulle bli så hoppas jag ändå att allt blir så bra som möjligt för barnen. Det är det viktigaste. Så även där tänker jag absolut som Sanna.

img_0067

Auktoritärt VS Nära föräldraskap

Det finns två personer jag verkligen kan ställa mot varandra vad gäller barnuppfostran och hur de tänker i detta. Den ena har ett auktoritärt föräldraskap och där uppfostran är i fokus, den andra har ett nära föräldraskap och barnet i fokus. Nu kan jag i för sig bara jämföra med vad de själva lagt ut på internet i form av sociala medier, men ni kommer att förstå vad jag menar. Dessa två personer är Camilla Läckberg och Sanna Bråding. Nu har de båda slutat blogga (men har kvar sina Instagram), trots det har jag länkat till deras bloggar – just för att underlätta själva läsningen av deras syn på barn och barnuppfostran.

sanna-brading-amning

YTo2OntzOjI6ImlkIjtpOjE0MDYzNTE7czoxOiJ3IjtpOjEwMjA7czoxOiJoIjtpOjMyMDA7czoxOiJjIjtpOjA7czoxOiJzIjtpOjA7czoxOiJrIjtzOjQwOiIxYjA0NzI1ZTgzMmE1ZjFhYTliY2RlMjk0ZWY4MTc1OGFjMGI0Y2ExIjt9

Bära barnet intill sig: Sanna Bråding skriver bland annat om hur hon använt sig av sjalar för att ha barnen tätt intill sig och nära hennes hjärta. Om hur hon fann det naturligt och helt enkelt vad både hon och sönerna har föredragit. Camilla Läckberg föredrar istället att använda sig av babysitter som ”avlastning”. Vad jag har kunnat se har hon inte använt sig av bärsele/bärsal speciellt ofta om ens något? (Rätta mig om jag har fel!)

Varannan veckas liv: Sanna säger absolut nej till varannan vecka, just för att hon inte vill förlora tiden att umgås med barnen halva deras liv. Att pappan Brittish är välkommen hem till dem när som helst, men att hon inte vill ”lämna ifrån sig dem” på halvtid. Camilla har fyra barn med tre olika män, hon har delad vårdnad och barnen är hos sina fäder -vissa helger och på loven (vad jag kunnat förstå det som).

Straff: Camilla anser att det är berättigat att straffa barn som är ”olydiga”. Att hon inte ser det som straff utan som en konsekvens. Man blir av med mobiler, plattor, nöjen, träffa kompisar osv, som hon ser som en ”bonus/lyx”-bit i barnens liv om de bryter regler, är olydiga och här finns inget att diskutera. Det är så, punkt slut. Sanna anser snarare att det är konsekvenser som ska ”tillhöra” det som hänt, inte ta mobilen för att barnet gjort något utan få hjälpa till att städa upp jorden om man hällt ut blomjord på golvet, för att ta ett exempel.

Nattrutiner: Camilla förespråkar Anna Wahlgrens modell vad gäller att natta barnen (typ liknande 5-minuters metoden), lämna barnen själva för att de ska somna. Sanna däremot nattar barnen tillsammans och samsover med dem. Hon har dem tätt intill sig och är med dem så länge som de själva visar att de vill det.

Lyssna på barnen: Sanna menar att man absolut inte daltar med barnen då man lyssnar på dem och tar till sig vad de vill och hur de tycker om saker. Hon menar att det tvärtom handlar om att göra barnen trygga och ge dem en trygg grund att stå på genom livet – genom att lyssna på dem och deras behov. Camilla anser däremot att det gått för långt i att föräldrarna ska lyssna in barnen, att man ”lämnar över ansvaret” på allt till barnen och därför också skiter i hur barnen uppför sig, och att man som förälder inte tar makten i sina händer. Hon menar på att barnen visst ska få höras/få säga sina åsikter men att det är föräldrarna som bestämmer, för de är vuxna och de har makten, eller ska ha den i alla fall.

Amning: Sanna låter sina söner få amma så länge som de själva anser att de vill göra detta. De är nu båda över två år gamla och i alla fall den yngsta sonen fortsätter att amma i mysstunder, för tröst, osv. En trygghet helt enkelt för dem. Camilla har vid fjärde barnet inte ammat någonting alls utan gav flaska direkt (dock pga hon inte haft bra erfarenheter kring amning sedan tidigare med de äldre barnen).