Förlossningsberättelse – Samantha

Jag måste börja den här berättelsen den 2 april. Då åkte vi in på en kontroll och testerna visade att jag hade början på havandeskapsförgiftning. Men då de inte såg detta akut fick vi höra att de inte hade plats för en igångsättning den dagen, inte heller den 3 april. Vi fick tid först den 4 april. Klockan 07.00 skulle vi befinna oss där.

50840566_302964243688248_1276561758948950016_n

Vi åkte hem. Vi packade BB-väskan så gott vi kunde. Förberedde oss med att installera babyskyddet i bilen men sedan.. Sedan var det bara att vänta. Vi åt gott, vi la oss tidigt alla kvällar för att få tillräckligt med sömn. Men det var olidligt att vänta dessa sista dagar. Micke valde ut ett par DVD-skivor att ta med, ifall allt skulle dra ut på tiden. Vi pratade mycket om hur vi trodde att förlossningen skulle vara och vad vi hört andra säga om allt omkring en förlossning (att tex igångsättningar tar så otroligt mycket längre tid än en spontan start på förlossning).

Morgonen den 4 april klev vi upp med stor förväntan. Klädde på oss, matade katten, packade ner det sista i BB-väskan. Vi åkte dit och kom fram i tid. Ringde på dörren. Nervositeten kom över oss.. Sista timmarna som ett par utan barn. Nu började allt kännas verkligt. Vi blev visade till ett väntrum, där fick vi sitta ett bra tag. Jag började bli riktigt rastlös. Vid 9-tiden kom en barnmorska och visade in mig till ett undersökningsrum. Hon undersökte mig. Redan nu var jag öppen 2-3 cm och livmodertappen var mjuk. Jag fick gå tillbaka till Micke som satt i väntrummet ännu. Där fick vi sitta ytterligare en timme innan en personal kom fram till oss. Vi fick order om att ta en tidig lunch. Sagt och gjort. Vi traskade upp till sjukhusets restaurang och satte oss för att äta. Jag tog en bakad potatis med kycklingröra. Men jag tror det var en av de gångerna jag faktiskt lämnade hälften av maten (händer väldigt sällan då det är med kyckling).

Vid 11.15 var vi tillbaka på förlossningsavdelningen. Där hade vi nu fått en sovsal till förfogande då de inte riktigt var säkra på när de kunde ”ta sig an oss” och få till en igångsättning. Där låg jag i sängen och Micke satt vid en stol, vi uppdaterade läget på Facebook och tog lite kort, pratade med varandra och fördrev bara tiden med andra ord.

Vid 12.30 kom de och gjorde en ny undersökning. Nu var jag öppen 5-6 cm, detta som ju var tänkt som en igångsättning hade egentligen kunnat bli en spontan förlossning ändå just den dagen. Och dessa centimetrar hade jag verkligen inte känt av någonting. Fattade ingenting när barnmorskan berättade att jag var så pass öppen. Borde jag inte ha ont redan nu? frågade jag mig själv. Men då de ändå hade planerat en igångsättning så ville de hjälpa mig på traven sades det. Så jag fick i samma veva en gel som skulle hjälpa livmodertappen att utplånas helt.

Det sved och ilade efter den gelen. Men, underverk måste det ha gjort ändå – tror jag. För bara en halvtimme senare kom de och ville flytta över mig till en förlossningssal där de kunde ha mer kontroll över hur allt fortskred. Det gjordes en CTG-kurva, bland annat. Jag började få mensvärk-liknande smärtor så jag bad om en varmvattenflaska att kunna lägga mot magen, vilket jag fick. Micke startade en film (den om Jack Frost och de andra sago-legenderna). Jag kunde se fem minuter tror jag, innan jag blev så rastlös över detta att jag inte riktigt orkade sitta still längre. Upp och röra på mig.

51043318_370564727094093_7089746328468586496_n

Vi gick ut i korridoren. Bort till kaffet. Där tog sig Micke en kopp och jag gick runt honom hela tiden. Han stod mitt i korridoren, jag runt honom i en cirkel. Hela tiden då han drack kaffet. Sedan gick vi tillbaka till vår sal och jag lade mig i sängen, nu hade jag ännu mer ont än tidigare. Jag bad om akupunktur och klockan var 13.45 när vi bad om det men det var inte förrän 14-14.10 som detta testades. Hjälpte inte utan nu fick de sätta igång med lustgasen. Jag fick förklarat för mig hur det fungerade och det hjälpte direkt!

Någonting som jag dock sa under påverkan av lustgasen var att min vänsterhand (där de satt en kanyl för säkerhetsskull och för förebyggande behov) hade fullt med myror i sig. Kanylen hade alltså fått mig att känna det som om det var myror inuti handen! De dubbelkollade att de fäst kanylen på rätt sätt, vilket de hade gjort. Men återigen, jag klagade över att det fortfarande fanns myror i handen.

Ungefär vid samma veva gjordes en till kontroll. Jag var helt öppen, livmodertappen var utplånad. Vid 14.55 ungefär började krystvärkarna. Min barnmorska som jag hade då hade redan nu stannat över sin arbetstid, för hon visste att det var nära (slutade egentligen 14.30) men vid 15.10 sa hon att hon var tvungen att gå och en annan barnmorska tog över.

Det tog bara tre krystvärkar innan hon föddes och redan klockan 15.14 föddes SAMANTHA Elsa Gerd Magnusson. Hon var 44 cm lång och vägde 2300 gram.

51344537_2112476355486644_6054566627817553920_n

51165036_807319066270268_2480422116852236288_n-2

50827389_412203615990436_1494702976114098176_n

Vi stannade en natt i en sovsal på förlossningsavdelningen innan vi åkte upp till BB för en ytterligare natt. Den 6 april 2013 fick vi äntligen komma hem med vår nyfödda älskling. Dagen efter var det en återkontroll på BB innan de ”skrev ut oss” därifrån. Bilden här nedan är tagen precis innan vi åkte till BB för den återkontrollen. Till och med kläderna i storlek 44 var på tok för stort för henne då.

img_1584

Mina spexiga flickor

Alltså.. vad ska jag säga? Jag älskar dessa till döds, verkligen. De är mitt allt och de är orsaken till att jag mår så bra som jag gör idag. Att se de tillsammans hitta på lekar, leka tillsammans i flera timmar – det är verkligen guld för mig.

Att höra hur de hjälper varandra, stöttar varandra och räknar med varandras stöd i mångt och mycket – det gläder mig.

Att höra hur glada de blir av att prata med varandra i telefonen då någon av dem är bortrest – det värmer mitt hjärta.

Att se dem somna efter en dag med mycket lek, hur deras ansikten ser fridfulla och avslappnade ut, det gör mig så otroligt stolt. Har jag varit med och skapat dessa underverk?

Att se dem gå tillsammans hand i hand, söka efter varandra efter en dag ifrån varandra och hur de lyser upp vid synen av varandra. Det gör verkligen allt värt.

Att veta att de alltid kommer att ha varandra. Det gör mig trygg.

Att se dem visa och ge varandra kärlek. Det gör mig fylld av kärlek till dem.

Mina tre underverk. Mina ögonstenar. Mitt liv förvandlades då ni kom in i mitt liv – till det bättre.

God natt farfar!

Nu igår, på kvällen när tjejerna skulle sova satte sig Samantha upp och vinkade mot fönstret. ”God natt, farfar!” var hennes ord innan hon la sig ner och somnade gott bara sekunder senare.

Igår (fredag) var det exakt ett år sedan vi hade minnesstunden för barnens farfar. Det har vi dock inte pratat om här hemma men.. Jag tror Samantha (och de andra två) verkligen är såna som känner in både känslor, dagar och mående hos alla.. Även hos dem som gått före oss.

2013-2019

I några dagar har jag nu samlat ihop massor av bilder (dock inte ens en bråkdel av alla bilder jag har) på tjejerna och även en del filmer. Det hela tar sin början vid år 2013 – då Samantha föds. Och sedan rullar det på fram tills bara för någon dag sedan då det sista kortet togs. Jag tycker just att sådant här är riktigt roligt att klippa ihop. Så häng mer på en oförglömlig resa!

(Ps, glöm inte att gilla filmen och kanalen om du vill se mer såna här klipp)