Självhjälpen

Hur hjälper jag mig egentligen till ett bättre mående? Vad är det som får mig att må bättre och att se det där ljuset i tunneln, som jag pratade om i inlägget om min psykiska ohälsa? Jag tänkte lista upp några saker som faktiskt får mig att se positivt på tillvaron, istället för att ”grotta ner mig” i mitt dåliga mående.

  • Böner/samtal med Gud. Detta hjälper mig otroligt mycket då jag är ledsen eller nere. Jag har en levande tro på Gud, vilket gör att jag tror på att han finns i min närhet, hela tiden. Att bara ha igång ett helt vanligt samtal med honom, inom mig. Det hjälper mig otroligt mycket.
  • Umgås med vänner och familj. Att ha sina vänner omkring sig är guld värt i såna här lägen. Även om man kanske inte alltid vill prata om det som tynger en så kan vänner ändå stötta en genom att bara finnas där.
  • Läsa böcker, lyssna på musik. Dessa två får en delad rubrik då de ger mig väldigt mycket båda två. Att läsa böcker och försvinna in i en annans bubbla för ett tag ger mig otroligt mycket, att lyssna på musik om just det ämne som jag ”befinner mig i”, ger mig ändå styrka att ta mig ur det.
  • Egentid. En dusch på egen hand (utan barnen!), eller bara en 10-minuters vila i sängen. En egen biostund eller en middag ute helt på egen hand. Det är sådant som också gör att jag hämtar styrka.

Vad ger dig positivitet och styrka, glädje och framtidstro? 

Min psykiska ohälsa

Sommaren 2016 gästbloggade jag hos Jessica och där skrev jag ett inlägg om psykisk ohälsa. Det inlägget och många fler kan ni läsa i hennes blogg! Mycket i mitt liv har blivit bättre sedan dess. Jag studerar på högskolan (i för sig för tredje omgången), mina barn mår bra och har hälsan. Min hälsa har blivit bättre. Jag har vänner jag kan prata med och jag vet vad jag vill med mitt liv nu. Jag har fortfarande svackor i det ohälsosamma psykiska tillståndet, men samtidigt… Nu vet jag hur jag ska hantera de stunderna. Jag vet vad som hjälper mig. Men, det krävs att fler pratar om detta. Att fler vågar lyfta undan slöjan. Det krävs att vi står upp för oss själva.

img_0521-1

Men nedan kommer mitt inlägg från sommaren 2016: 

När jag var 13 år blev jag våldtagen av min dåvarande pojkvän. När jag sedan vågade berätta det för min vän i min klass, så trodde inte hon på mig – för han hade ju redan sagt henne ”sanningen”. Inte nog med att jag hade blivit våldtagen, nu blev jag inte heller trodd. Jag började mer och mer dra mig in i mig själv. Läste mer och mer böcker för att komma undan verkligheten. Började få ett stört beteende till mat. Hoppade mer än gärna över flera måltider. När jag var 16 år och gick sista året i grundskolan (obligatoriskt tionde år i grundskolan på grund av att jag gick i en specialskola för döva och hörselskadade) var det en lärare som såg hur jag ofta skippade maten. Han kom tillslut med ett ”hot” om att jag skulle börja äta maten igen, eller så skulle han behöva sitta vid vårt bord och se till att jag åt. Och det tog skruv, i alla fall då. Jag åt lunchen. Men jag ville inte göra det. Mådde inte bra, gick ner i vikt. Hade massage en gång i veckan på grund av värk i ryggen. Men misskötte det hela och tillslut syntes revbenen ännu mer. Jag tyckte ändå att jag behövde gå ner mer i vikt. Mitt utseende var orsaken till att allt hände mig.

Vi spolar fram ungefär ett år. Jag har börjat på riksgymnasiet för hörselskadade i Örebro. Flyttade så att jag bodde 90 mil hemifrån för att kunna gå i den skolan. Jag träffade min blivande make via nätet. Vi pratade i ett halvår, men under det halvåret var jag så söndertrasad. Jag var i för sig tillsammans med en annan kille, men… Han var otrogen mot mig. Återigen så kändes det som om det var mitt fel. Varför skulle han annars vara otrogen mot mig? Jag var inte tillräcklig bra/fin för honom. Så måste det ju vara.

Jag hamnade i en lättare depression, sökte hjälp för min ätstörning. Blev idiotförklarad på kliniken jag gick till. Gick aldrig dit något mer. Åt mindre och mindre fortfarande. Kunde gå en hel helg utan ett mål mat. Ibland åt jag bara det som serverades till lunchen på skolan. Mådde även sämre och sämre. Att träffa Micke (min nuvarande make) var det som fick upp ögonen. Han brydde sig om mig, han tyckte inte det spelade någon roll hur jag såg ut. Han såg mig som den jag var. Han, och den lärare som såg mig i grundskolan, var de två som faktiskt kunde vara uppe till småtimmarna på nätterna – trots jobb dagen efter för att prata med mig i telefonen. Se till att jag inte skulle göra någonting dumt. Jag och Micke blev tillsammans i februari 2008. Det är över 8 år sedan nu.

Jag blir ganska lätt stressad, jag har fortfarande en depression som ligger och gror. Så fort något händer, tex ett dödsfall, så hamnar jag där igen. Äter knappt någonting, sover uselt, vill inte göra någonting om dagarna och känner mig så värdelös. Just nu är jag i den fasen igen. Min farmor dog 2011, vår katt dog 2013, vår hund dog 2014, min pappa dog i maj (2016). Och efter att pappa dött. Allt som påverkar min stress minsta lilla – såsom en tid att passa, det gör hela min dag till ett kaotiskt stridsfält. Gråter väldigt lätt, stressar upp mig för minsta lilla, kan inte slutföra någonting ordentligt eller se ljust på någonting. Jag blir så stressad att jag egentligen bara springer omkring utan att göra något vettigt. Det händer flera gånger att min man ser detta och bara tar sina händer på mina axlar och säger åt mig att slappna av. Det gör inget om vi kommer lite sent, om det inte blir mat serverat exakt kl 12.00.

Jag gör saker med barnen, öppna förskolan och Leos lekland, lekplatser och diverse små saker. Men, på kvällarna efter dessa dagar då sitter jag där. Tomma ögon och bara stirrar rakt fram. Det tar musten ur mig. Jag spelar glad, jag ler på bilder, jag skrattar med barnen.. Men inuti… Jag är tom. Jag är inte mig själv. Jag saknar pappa och de andra som dött ifrån mig. Jag saknar min glädje och min positiva syn på livet. Jag hoppas jag finner den en dag. Jag hoppas det kommer ett ljus i tunneln, även för mig.

Jag bloggar ju också. Kanske inte så mycket om just att jag spelar teater inför alla. Kanske inte så mycket om den oerhört tunga slöjan jag ibland bär. Men, en hel del som saknaden efter pappa. Om ångesten jag känner inför att jag inte hann säga hejdå till honom. Jag är inte längre hel som person. Jag är faderlös. Jag har inte vågat vara helt öppen. Men jag ska börja vara det. För det behövs fler som berättar deras historia, det behövs fler som visar hur det är. Då kanske fler också ser ett ljus i tunneln.