Önskeinlägg: Studieupplägget

Jag fick en förfrågan i inlägget där jag efterfrågade tips om önskeinlägg från er läsare, ifall jag inte kunde skriva om hur jag lägger upp mina studier. Och givetvis kan jag det! 

  • Redan innan en kurs startar nu på högskolan, tittar jag igenom litteraturlistan. Jag köper in litteraturen (lånar inte).
  • Jag läser parallellt i böckerna samtidigt som kursen varar. (Titta igenom läshänvisningar från lärarna, dessa är till god hjälp!)
  • Jag skriver anteckningar i böckerna, sätter post-it lappar och jag skriver stödord här och där.
  • På lektionerna har jag papper och penna som jag antecknar med – vad läraren säger. Då brukar det mesta fastna hos mig, en dator skriver man snabbare med men det ger inte samma minne av föreläsningen.
  • Jag skriver, efter föreläsningarna, ut de power points som lärarna lägger upp.
  • Gruppstudier! Studerar tillsammans med några kurskamrater, det ger fler perspektiv på saker och man kan få andra idéer och tankar.
  • Jag ifrågasätter både kurslitteraturen och föreläsarna. Jag ställer frågor när som helst. Jag kommenterar och jag skriver mejl till lärarna. Jag är en sådan där ”dryg” student som har massor med frågor. Haha!
  • Läs även annan litteratur som kan kopplas till ämnet. Artiklar, andra böcker, forskningsstudier och liknande.

 

Önskerubrik: En avgörande händelse under min uppväxt

 Jag publicerar den här tidigare än vad jag tänkt från början… 

Någonting som präglat min barndom, eller ja större delen av den i alla fall, är pappas sjukdomshistoria. Han var multisjuk de senaste 18 åren av hans liv. Det var inte bara en sak, det var otroligt många saker som han drabbades av. Han hade problem med hjärt och kärl-sjukdomar, bland annat fick han hel del hjärtinfarkter och hjärtattacker (- en av dessa skedde på en julaftonsmorgon ett år) och fönstertittarsjuka. Hans njurar lade av i njursvikt allteftersom (han fick först genomlida påsdialys samt bloddialys innan han fick en njure transplanterad år 2001 av mamma, men det var också den njuren som gjorde att han levde fram till 2016 – innan den också kollapsade). Han hade även diabetes, vilket i slutändan ledde till ordentligt svårläkta sår. Han fick 2012 en riktigt ordentlig blodförgiftning samtidigt som han hade många blodproppar (främst i benen) samt vatten i hjärtsäcken och hade han kommit till akuten i Umeå (från en stuga mitt ute i ingenstans i Norrländska skogarna) bara en timme senare hade hans liv då inte gått att rädda. Han hade även astma. Det som tog honom absolut hårdast de sista två åren var att hans syn försämrades genom gråstarren han fick på båda ögonen. Han hade vissa allergier också, dock är jag inte helt säkra på vilka – däremot var laktos en av dessa. Han hade inte bara KOL som orsakade problem med lungorna, utan det fanns även annat även där. Inte nog med allt detta, han hade även diskbråck och ljumskbråk (vilket han var opererad för). Han hade även sviktande kognitiv förmåga. Någonting annat som läkarna ett tag trodde att han hade var tuberkulos. Ett tag hade han även hepatit, vilket ju är kroniskt – men för honom läkte det bort (ett läkande från Gud), däremot vet vi inte om det kom tillbaka mot slutet.

Allt detta med pappas sjukdomar och hela hans sjukdomshistoria gjorde att man aldrig riktigt var säker på om han skulle leva länge till. Om han skulle få träffa hans barnbarn, om han ens skulle överleva nästa sjukhusvistelse, osv. Alltid den rädslan att förlora honom har gjort att jag har svårt att släppa taget om andra människor i mitt liv. Det har skapat en rädsla att andra kan dö ifrån mig. Varje gång jag fick telefonsamtalet om att pappa fått åka in till sjukhuset igen… Det tärde på mig. Det ger mig en oro i kroppen än idag, detta med sjukhuset. Min yngsta syster föddes 1998 och ironiskt nog var det också det året pappa fyllde 50 år (i juli – 1998). Det året var också det året där dessa sjukdomar började krypa sig fram och ge sig tillkänna. Innan dess kunde han bada i sjöar med mig och mina syskon, han lekte för fullt och busade fysiskt med oss väldigt mycket. Han var en sådan där modern pappa som bar oss barn i sele, bland annat. En väldigt närvarande pappa. Men efter det där… Efter att sjukdomarna ”poppade upp”, en efter en, orkade han inte lika mycket. Han blev tröttare fortare. Han kunde inte längre bada utomhus, pga infektionsrisken. Han blev bunden av alla läkartider och han blev ”strandsatt” flera dagar i veckan på grund av bloddialysen.

När jag skriver detta är det så svårt att förstå egentligen. Varför just han? Varför blev han drabbad av så mycket och… samtidigt? 2012 sa även läkarna till honom att de trodde han hade cancer (vilket visades först några månader senare att så inte var fallet). Det var det som gjorde att han gav upp, tappade livsgnistan. Och vi tror även det var därför han blev så otroligt dålig då, han hade ju gett upp. Att gå in i den där sjukhussalen på intensiven och se sin pappa ligga där med stirrande blick och helt lealös i kroppen, men med ett stadigt grepp i handen som höll i min – en riktigt hemsk känsla och upplevelse. Två gånger annars har jag upplevt den förlamande skräcken som jag kände då. Den ena gången var då jag hittade Ebba lealös i hennes säng, ingen puls, ingen andning eller något livstecken på flera långa minutrar, detta var hösten 2016. Den andra gången var i somras då Samantha fick sin anafylaktiska chock och jag såg henne försvinna ifrån mig – i min famn.

Pappa dog den 2 maj 2016 av njursvikten. Han hade då varit 10 dagar på ett korttidsboende i samhället där han (och mamma) bodde. Faktum var att det boendet han var på, det var mammas arbetsplats. Han hann träffa Samantha en gång. Han hann prata med Mary och Ebba via Skype och högtalartelefon flertalet gånger. Är så tacksam över att ha haft honom som min pappa. Och så stolt över allt han åstadkom och allt han kämpade emot.

Han är en fighter min pappa.

På bilden längst upp till vänster ser ni en gammal man (svartvitt foto) – det är min farfar Gösta, som dog i lungcancer. Till höger sitter min pappa med mitt äldsta barn i famnen – Samantha (den enda av mina barn som han hann träffa IRL). Andra raden, första kortet från vänster, är min farmor. Till höger är det jag i min pappas händer. Under kortet på min farmor är det ett kort till på min pappa, på mitt studentfirande. Det svartvita kortet längst ner är ett kort på mamma och pappa i pappas sista levnadsvecka. Kortet till höger är efter hans död, hur vi tände ljus för honom här hemma. 

Önskerubrik?

En rolig sak jag tänkte köra med en gång i veckan är önskerubriker. Ni önskar och jag skriver. Ni har den här dagen på er och då jag nattat tjejerna ikväll kommer det första önskeinlägget ut.

Det kan handla om vad som helst..! Så, hit me med förslag och idéer! Och de som jag inte skriver om idag – de kommer att vara på listan inför alla kommande veckor.