Boktips: 90 minuter i himmelen

9789188247100_200x_90-minuter-i-himlen

På väg hem från en konferens totalförstördes Don Pipers bil av en långtradare som kommit över på fel körfält. Ambulanspersonalen som kom till olycksplatsen konstaterade att han omkommit omedelbart efter kollisionen. Medan hans kropp låg livlös i den kraschade bilen upplevde Piper himlens härlighet och förundrades av dess skönhet och musik. Nittio minuter efter olyckan, då en pastor bad för Piper, återvände han till livet på jorden. Han hade upplevt himlen, men kom tillbaka till en sönderslagen kropp och en lång och smärtsam rehabilitering. 90 minuter i himlen ger en inblick i himlens verklighet. Boken uppmuntrar den som går igenom smärta och kamp eller som har mist någon nära anhörig. Don Pipers upplevelse förändrade hans liv fullständigt och att läsa om den kommer att förändra även ditt liv!

Jag har själv läst denna boken förut.. Det är en tiopoängare i vad gäller att fånga intresset, att hålla dig kvar och att låta dig vilja veta mer. Jag har även träffat författaren, huvudpersonen i fråga, på Lapplandsveckan för många år sedan. Jag tycker verkligen du ska ta dig tiden att läsa den här boken! Läsvärd, minst sagt!

Det är föräldrarna som trotsar

Ur Jesper Juuls bok om ”Ditt kompetenta barn” (som jag tipsade om i förra veckan) finner man detta stycke:

Jag måste säga att det är verkligen så i verkligheten. Jag har själv märkt av att jag varit i den situationen. Vad gjorde jag då? Jag sa nej först. Sedan insåg jag vad jag sagt och frågade om barnet ville testa. Och vad gjorde det om det tog 10 minuter istället för bara några sekunder? Att se barnets glädje och aha-upplevelse är värt de extra minutrarna.

Att verkligen följa barnet och se till barnets kompetens istället för att vilja stressa igenom situationen. Att se barnets självständighet som någonting bra och någonting man ska sträva mot. Det ger barnet och dig mindre konflikter.

Jag tror på att minska konflikterna man har med barnen. Man behöver inte ha konflikter om allt bara för att… Påklädning, städning, matintag, osv är sådant vi inte har konflikter om hemma (till stor del, även jag glömmer av mig ibland!). Att tjata om att barnen ska äta upp maten, eller att jag vill klä på dem pga stress och dålig planering – det skapar bara konflikter och inre oro både hos mig och hos dem.

Tar det lång tid för barnet att klä på sig, på egen hand? Ge handräckning. Eller kliv upp tidigare (om det handlar om morgonrutiner). Gör det möjligt, både i tillfälle och i tid, för barnet att få utföra det själv. Det vinner ni båda på!