”Mamma, jag vill inte?!”

Återigen var det en tuff morgon för Samantha. Återigen en orolig mage. Återigen två kinder blöta av tårar. Återigen kom dessa ord; ”Mamma, jag vill inte till dagis!” 

Vi gick dit. Vi sa hejdå till Ebba först (som vanligt), sedan gick vi till ytterdörren (som vanligt) och sa hejdå (som vanligt). Dock höll Samantha mig i handen hela tiden vi gjorde allt detta.  Sedan kom Samantha på att jag ju inte påmint pedagogerna om att Samantha ska få ringa mig närhelst hon vill. Sagt och gjort, vi gick tillbaka till deras matsal och vinkade ut en pedagog. Pratade lite snabbt med henne och förklarade att Samantha var ledsen och ville så hemskt gärna ha sin filt hos sig en liten stund (vilket aldrig varit ett problem) samt ringa mig en stund senare (vilket aldrig varit något problem det heller). Med tårarna fortfarande rinnandes nedför kinderna kramade hon om mig en sista gång innan hon gick in till matsalen, med filten i ena handen och Marys hand i den andra handen.

Jag ringde en halvtimme senare. Då var hon på samling, men pedagogen skulle meddela Samantha att jag hade ringt, som jag hade lovat att jag skulle göra. Samantha ringde upp efter samlingen. Fortfarande inte helt glad. Men ändå inte ledsen nu. Hade lekt, sjungit med och sådant. Lovade henne att hämta dem senast kl 15..

30126886_602544060104350_565197322327222872_n

Såhär kan våra morgnar se ut, i alla fall sedan början på november – innan dess var hon den som skuttade in till förskolan. Det skär i mitt mammahjärta när jag lämnar henne ledsen. Men hon och jag har pratat om det – det går bra för henne att jag gör så, för hon vet att jag kommer tillbaka. Hon vet att om jag säger att jag ska hämta kl 15, så gör jag det. Hon vet att hon kan lita på det. Men, det hon tycker är jobbigt är att hon saknar mig under dagen. ”Jag kommer sakna dig.” säger hon som förklaring till varför hon blir ledsen. Ingen har varit dum mot henne, hon trivs fortfarande på förskolan och allt. Vi ger det tid, vi gör våra rutiner. Jag förklarar när jag ska hämta dem. Eller till och med ibland säger jag att ”Idag hämtar inte jag, utan det blir pappa som gör det.” – allt för att hon ska känna att hon ändå har kontroll över situationen. Att hon vet vad som ska hända och att hon vet att hon får ringa, hon får mysa med filten om hon behöver det. Att hon får vara ledsen, det är helt okej. Att man får sakna de man älskar, det är bara naturligt. Det gör ju jag med! Jag förklarar för henne att jag, varje dag, längtar efter henne och hennes syskon.

Varje dag när jag kommer för att hämta så lyser hon upp med hela ansiktet och ropar ”MAMMAAAAA!” och sedan ska hon springa runt till alla pedagoger och berätta att hennes mamma har nu äntligen kommit! Lyckan går inte att ta miste på. Älskade, älskade, unge!