Förlossningsberättelse – Samantha

Jag måste börja den här berättelsen den 2 april. Då åkte vi in på en kontroll och testerna visade att jag hade början på havandeskapsförgiftning. Men då de inte såg detta akut fick vi höra att de inte hade plats för en igångsättning den dagen, inte heller den 3 april. Vi fick tid först den 4 april. Klockan 07.00 skulle vi befinna oss där.

50840566_302964243688248_1276561758948950016_n

Vi åkte hem. Vi packade BB-väskan så gott vi kunde. Förberedde oss med att installera babyskyddet i bilen men sedan.. Sedan var det bara att vänta. Vi åt gott, vi la oss tidigt alla kvällar för att få tillräckligt med sömn. Men det var olidligt att vänta dessa sista dagar. Micke valde ut ett par DVD-skivor att ta med, ifall allt skulle dra ut på tiden. Vi pratade mycket om hur vi trodde att förlossningen skulle vara och vad vi hört andra säga om allt omkring en förlossning (att tex igångsättningar tar så otroligt mycket längre tid än en spontan start på förlossning).

Morgonen den 4 april klev vi upp med stor förväntan. Klädde på oss, matade katten, packade ner det sista i BB-väskan. Vi åkte dit och kom fram i tid. Ringde på dörren. Nervositeten kom över oss.. Sista timmarna som ett par utan barn. Nu började allt kännas verkligt. Vi blev visade till ett väntrum, där fick vi sitta ett bra tag. Jag började bli riktigt rastlös. Vid 9-tiden kom en barnmorska och visade in mig till ett undersökningsrum. Hon undersökte mig. Redan nu var jag öppen 2-3 cm och livmodertappen var mjuk. Jag fick gå tillbaka till Micke som satt i väntrummet ännu. Där fick vi sitta ytterligare en timme innan en personal kom fram till oss. Vi fick order om att ta en tidig lunch. Sagt och gjort. Vi traskade upp till sjukhusets restaurang och satte oss för att äta. Jag tog en bakad potatis med kycklingröra. Men jag tror det var en av de gångerna jag faktiskt lämnade hälften av maten (händer väldigt sällan då det är med kyckling).

Vid 11.15 var vi tillbaka på förlossningsavdelningen. Där hade vi nu fått en sovsal till förfogande då de inte riktigt var säkra på när de kunde ”ta sig an oss” och få till en igångsättning. Där låg jag i sängen och Micke satt vid en stol, vi uppdaterade läget på Facebook och tog lite kort, pratade med varandra och fördrev bara tiden med andra ord.

Vid 12.30 kom de och gjorde en ny undersökning. Nu var jag öppen 5-6 cm, detta som ju var tänkt som en igångsättning hade egentligen kunnat bli en spontan förlossning ändå just den dagen. Och dessa centimetrar hade jag verkligen inte känt av någonting. Fattade ingenting när barnmorskan berättade att jag var så pass öppen. Borde jag inte ha ont redan nu? frågade jag mig själv. Men då de ändå hade planerat en igångsättning så ville de hjälpa mig på traven sades det. Så jag fick i samma veva en gel som skulle hjälpa livmodertappen att utplånas helt.

Det sved och ilade efter den gelen. Men, underverk måste det ha gjort ändå – tror jag. För bara en halvtimme senare kom de och ville flytta över mig till en förlossningssal där de kunde ha mer kontroll över hur allt fortskred. Det gjordes en CTG-kurva, bland annat. Jag började få mensvärk-liknande smärtor så jag bad om en varmvattenflaska att kunna lägga mot magen, vilket jag fick. Micke startade en film (den om Jack Frost och de andra sago-legenderna). Jag kunde se fem minuter tror jag, innan jag blev så rastlös över detta att jag inte riktigt orkade sitta still längre. Upp och röra på mig.

51043318_370564727094093_7089746328468586496_n

Vi gick ut i korridoren. Bort till kaffet. Där tog sig Micke en kopp och jag gick runt honom hela tiden. Han stod mitt i korridoren, jag runt honom i en cirkel. Hela tiden då han drack kaffet. Sedan gick vi tillbaka till vår sal och jag lade mig i sängen, nu hade jag ännu mer ont än tidigare. Jag bad om akupunktur och klockan var 13.45 när vi bad om det men det var inte förrän 14-14.10 som detta testades. Hjälpte inte utan nu fick de sätta igång med lustgasen. Jag fick förklarat för mig hur det fungerade och det hjälpte direkt!

Någonting som jag dock sa under påverkan av lustgasen var att min vänsterhand (där de satt en kanyl för säkerhetsskull och för förebyggande behov) hade fullt med myror i sig. Kanylen hade alltså fått mig att känna det som om det var myror inuti handen! De dubbelkollade att de fäst kanylen på rätt sätt, vilket de hade gjort. Men återigen, jag klagade över att det fortfarande fanns myror i handen.

Ungefär vid samma veva gjordes en till kontroll. Jag var helt öppen, livmodertappen var utplånad. Vid 14.55 ungefär började krystvärkarna. Min barnmorska som jag hade då hade redan nu stannat över sin arbetstid, för hon visste att det var nära (slutade egentligen 14.30) men vid 15.10 sa hon att hon var tvungen att gå och en annan barnmorska tog över.

Det tog bara tre krystvärkar innan hon föddes och redan klockan 15.14 föddes SAMANTHA Elsa Gerd Magnusson. Hon var 44 cm lång och vägde 2300 gram.

51344537_2112476355486644_6054566627817553920_n

51165036_807319066270268_2480422116852236288_n-2

50827389_412203615990436_1494702976114098176_n

Vi stannade en natt i en sovsal på förlossningsavdelningen innan vi åkte upp till BB för en ytterligare natt. Den 6 april 2013 fick vi äntligen komma hem med vår nyfödda älskling. Dagen efter var det en återkontroll på BB innan de ”skrev ut oss” därifrån. Bilden här nedan är tagen precis innan vi åkte till BB för den återkontrollen. Till och med kläderna i storlek 44 var på tok för stort för henne då.

img_1584

Min sexåring

Åh, men herre GUD! Har jag verkligen en sexåring här hemma? Ja, från och med idag har jag det. Idag fyller min äldsta dotter – Samantha, 6 år! Det är verkligen inte klokt var tiden tagit vägen. För sex år sedan (nästan på pricken) kom vi in till förlossningen och väntade på att få sättas igång. För sex år sedan på minuten var jag ännu inte mamma och Micke var inte pappa ännu. För sex år sedan längtade vi så otroligt mycket att hjärtat skulle spricka efter vårt första barn… Åh, jag kan inte med ord beskriva den lycka jag kände då – och även nu. Jag kan inte ens förklara den lyckliga och euforiska känsla jag känner idag. Speciellt efter i somras… Då jag trodde att jag skulle förlora henne helt och hållet. Att den anafylaktiska chock hon fick skulle göra att jag förlorade min förstfödda dotter för alltid. Att jag skulle fått gå till en grav idag, för att gratta henne på hennes födelsedag. Att jag … Nej, jag ska inte tänka i de banorna. Inte idag. Inte när vi nu ska fira hennes födelsedag och att hon är så underbar, otrolig och helt enkelt fantastisk!

God natt farfar!

Nu igår, på kvällen när tjejerna skulle sova satte sig Samantha upp och vinkade mot fönstret. ”God natt, farfar!” var hennes ord innan hon la sig ner och somnade gott bara sekunder senare.

Igår (fredag) var det exakt ett år sedan vi hade minnesstunden för barnens farfar. Det har vi dock inte pratat om här hemma men.. Jag tror Samantha (och de andra två) verkligen är såna som känner in både känslor, dagar och mående hos alla.. Även hos dem som gått före oss.

”Mamma, jag vill inte?!”

Återigen var det en tuff morgon för Samantha. Återigen en orolig mage. Återigen två kinder blöta av tårar. Återigen kom dessa ord; ”Mamma, jag vill inte till dagis!” 

Vi gick dit. Vi sa hejdå till Ebba först (som vanligt), sedan gick vi till ytterdörren (som vanligt) och sa hejdå (som vanligt). Dock höll Samantha mig i handen hela tiden vi gjorde allt detta.  Sedan kom Samantha på att jag ju inte påmint pedagogerna om att Samantha ska få ringa mig närhelst hon vill. Sagt och gjort, vi gick tillbaka till deras matsal och vinkade ut en pedagog. Pratade lite snabbt med henne och förklarade att Samantha var ledsen och ville så hemskt gärna ha sin filt hos sig en liten stund (vilket aldrig varit ett problem) samt ringa mig en stund senare (vilket aldrig varit något problem det heller). Med tårarna fortfarande rinnandes nedför kinderna kramade hon om mig en sista gång innan hon gick in till matsalen, med filten i ena handen och Marys hand i den andra handen.

Jag ringde en halvtimme senare. Då var hon på samling, men pedagogen skulle meddela Samantha att jag hade ringt, som jag hade lovat att jag skulle göra. Samantha ringde upp efter samlingen. Fortfarande inte helt glad. Men ändå inte ledsen nu. Hade lekt, sjungit med och sådant. Lovade henne att hämta dem senast kl 15..

30126886_602544060104350_565197322327222872_n

Såhär kan våra morgnar se ut, i alla fall sedan början på november – innan dess var hon den som skuttade in till förskolan. Det skär i mitt mammahjärta när jag lämnar henne ledsen. Men hon och jag har pratat om det – det går bra för henne att jag gör så, för hon vet att jag kommer tillbaka. Hon vet att om jag säger att jag ska hämta kl 15, så gör jag det. Hon vet att hon kan lita på det. Men, det hon tycker är jobbigt är att hon saknar mig under dagen. ”Jag kommer sakna dig.” säger hon som förklaring till varför hon blir ledsen. Ingen har varit dum mot henne, hon trivs fortfarande på förskolan och allt. Vi ger det tid, vi gör våra rutiner. Jag förklarar när jag ska hämta dem. Eller till och med ibland säger jag att ”Idag hämtar inte jag, utan det blir pappa som gör det.” – allt för att hon ska känna att hon ändå har kontroll över situationen. Att hon vet vad som ska hända och att hon vet att hon får ringa, hon får mysa med filten om hon behöver det. Att hon får vara ledsen, det är helt okej. Att man får sakna de man älskar, det är bara naturligt. Det gör ju jag med! Jag förklarar för henne att jag, varje dag, längtar efter henne och hennes syskon.

Varje dag när jag kommer för att hämta så lyser hon upp med hela ansiktet och ropar ”MAMMAAAAA!” och sedan ska hon springa runt till alla pedagoger och berätta att hennes mamma har nu äntligen kommit! Lyckan går inte att ta miste på. Älskade, älskade, unge!