Sockerutmaningen, vecka 1

Hur har den här veckan gått med sockerutmaningen? Det är inte bara för ”beroendets” skull jag känner att jag måste sluta. Jag har fått en övervikt och jag ligger på för stor midja – enligt måttet. Detta har påverkat mig mycket och det jag har fokuserat på då motivationen tryter. Hälsan!

Måndag: Jag vägde mig på morgonen och mätte midjemåttet. (63,2 kg & 90,5 cm) Första dagen på utmaningen var inte så svår som jag trodde. Jag kunde lätt hoppa över oboyen på morgonen. Drack ungefär 2 liter vatten under dagen. Jag gick strax över 10.000 steg också. Något som var besvärligt var att inte köpa cola för att ha under lektionen. Men köpte mig en flaska vatten istället och drack detta.

Tisdag: Ingen oboy på morgonen! Drack sammanlagt 2 liter vatten under hela dagen. Jag gick cirka 11.500 steg totalt. Någonting som festade var tjejernas mellanmål på ICA. En varmkorv med bröd och så en läsk till detta.

Onsdag: Jag vägde och mätte mig på morgonen igen, kunde inte riktigt vänta till nästa måndag (60,9 kg & 90 cm). Jag klarade mig utan oboyen på morgonen. Men det var tufft! Mycket tankar som flög förbi under tiden. Till lunch förlorade jag dock allt sans och förnuft. Jag köpte mig en halvliters cola-flaska och något att äta från ICAs, sådant som redan var färdiglagat. Drack colan i ett svep i princip. Vad hände?!? Men… Om på ny kula! Och försöka se det hela ur ett nytt perspektiv. Ta en dag i taget. Ta en måltid i sänder. Blicka framåt.

Torsdag: Nu var jag på det igen. Ingen oboy på morgonen. Till lunch blev det inget ”onyttigt” i form av socker i alla fall. Dock snabba kolhydrater såsom ris i en kyckling panang. Till det vatten. Jag har den här veckan druckit mer vatten än typ halva förra året. Detta känns som en riktigt bra start ändå. Jag ligger bra till, mitt psyke hänger med än så länge! Redan på förmiddagen hade jag i princip gått 10.000 steg och det slutade på en totalsumma på kring 16.900 steg på hela dagen. Något som hände den här dagen var att en vän ville bjuda på fika. Hur skulle jag göra egentligen? Vad skulle jag säga och hur skulle jag kunna tacka nej, på ett bra sätt? Jag hittade dock en sockerfri julmust och så fuskade jag med en kanelbulle. Men jag drack inte upp hela läsken och åt inte hela bullen. Efter vår lilla ”dejt” ville jag dock ha M E R! Jag gick in på pressbyrån och tänkte köpa godis. Vad som helst men bara det var godis! Men… Jag kunde gå därifrån! Jag gjorde det!

Fredag: Den här morgonen tog jag mig ett glas oboy. Detta kände jag behövdes efter en hel natt uppe med Ebba som inte alls mådde bra. Så, för att klara förmiddagen med barnen och sedan den stora tentan på eftermiddagen kände jag att jag behövde den oboyen. Men vad hände sedan? Det blev visserligen vatten till maten men det köptes två påsar cola-nappar till tentan samt en cola-flaska (1/2-liters). Drack inte upp hela flaskan men båda påsarna gick åt. Kändes så fel efteråt. Men just då, då kändes det välbehövligt.

Lördag: Ett glas oboy med tjejerna på morgonen. Dock inte 4,5 dl stort glas utan det blev ett vanligt (litet) glas oboy den här dagen. Minskat mängden i alla fall. Men känner mig så omotiverad till att fortsätta detta. För hälsans skull och för barnens skull ska jag fortsätta.

Söndag: Samma igen. Ett litet glas oboy på morgonen. Men idag hände det! Jag hällde ut en tredjedel för att det inte smakade som det brukar. Aldrig hänt innan…!

Summan av kardemumman: Att ha nått 60 kg och 90 cm runt midjan – på bara en veckas tid – det visar ändå hur otroligt bra det gick. Jag har även gått över 88.000 steg på en veckas tid. De första två dagarna gick det riktigt bra att undvika båda cola, oboy och annat synligt socker. Sedan blev det någonting varje dag. Vilket gör att jag säkert inte gått ner så pass mycket som jag kanske annars hade kunnat? Imorgon kör vi detta igen!

Utmaning: Utan socker

Nu har jag och Micke bestämt oss. Från och med imorgon ska vi inte dricka läsk, äta chips eller annat som har med socker att göra. Jag tänker med dra ner otroligt mycket på snabba kolhydrater såsom pasta, ris och potatis… Ersätter det med couscous och bulgur, bland annat.

Något som har varit svårast är att hitta någonting till frukosten. Har under egentligen hela min uppväxt haft oboy till frukost. Det är det enda som varit konstant så att säga. Och nu då tjejerna har frukost på förskolan så känner jag att det är dumt om jag sätter mig med världens frukost hemma innan jag lämnar dem helt enkelt. Så ett glas oboy har jag alltid hunnit med i ”skymundan” för att det ska gå snabbt, jag får i mig lite och ja… Sedan är jag redo för dagen så att säga. Byta ut där till vadå? Jag får klura på det.

Samtidigt har både jag och Micke haft dålig karaktär vad gäller chips och godis. Varje kväll efter att tjejerna somnat har vi tagit fram detta och frossat i det. Jag har tex ätit en sådan stor chipspåse (450 gram?) på två kvällar nu. Känner att det börjar gå överstyr.

Något som också varit en utmaning för mig är att komma ihåg att dricka vatten. Jag dricker ofta inget vatten alls om dagen, vilket det måste bli en ändring på.

Såå.. Från imorgon: 

  • Inga onyttigheter. Inget chips, godis, cola (eller annan läsk) samt kakor.
  • Inga snabba kolhydrater. Lite (helst inget) pasta, potatis eller ris
  • Minska på bröden. Om jag ska äta bröd ska det vara mörkt/grovt.
  • Röra på mig mer (redan nu då jag lämnar/hämtar på förskolan blir det drygt 4-5 km per dag för min del).
  • Äta mer protein och ha halva portionen med grönsaker. Bara äta en portion per måltid och då äta den långsamt.
  • Dricka vatten. Dricka minst 2-3 liter vatten per dag.

d671a59ad50f6836ba10622e9d3f0616

I en hörselskadads värld

I torsdags var vi in till hörseltekniska och lämnade in min hörapparat som skulle lagas. Den andra hörapparaten fick sig en genomgång den också. Igår fick jag hem den lagade hörapparaten med posten. Snabb service tycker jag! Idag var med andra ord första dagen på drygt 10 månader som jag har båda hörapparaterna på mig  – samtidigt och under en längre tid.

”Vad är det som låter sådär? Åh, just det! Spisfläkten är igång!” 

Barnen: ”Mamma, vet du en sak?” 
Jag: ”ÅH, ni behöver inte skrika.” 
Barnen: ”Men…? Vi skrek ju inte?” 
Jag: ”Åh, gjorde ni inte?” 

Jag gick en tur i lägenheten (golvet knarrar så otroligt mycket), kommer in till köket igen där Micke står och lagar maten.
Jag: ”Fan vad golvet låter!” 
Micke: ”Och det hör du först nu??? Det är ju vad jag har sagt hela tiden!” 

Samantha får syn på mina hörapparater i öronen…
Samantha: ”Mamma, hör du mig nu?” (Säger hon samtidigt som hon pekar på sina egna öron och sedan på sig själv samtidigt…)
Jag: ”Jaa, det gör jag.” 
Mary ler: ”Men… hör du mig då?” (viskar hon)
Jag: ”Ja, dig hör jag också!”
Mary ser riktigt förvånad ut. Hörde jag verkligen henne?!

Jag startar TV:n åt Samantha. Sätter ljudet på dess vanliga volym (15, vilket jag annars tycker är för lågt). Ryggar bakåt då programmet startar. FÖR HÖGT! Sänker direkt till 10. Blev bättre direkt!

Skär köttet på tallriken. Råkar slå till kniven i porslinet.
Jag: ”AJ, det där gjorde ont i öronen!
Micke bara ser på mig och flinar… ”Nu hör du vad jag hela tiden får stå ut med.” 

Självhjälpen

Hur hjälper jag mig egentligen till ett bättre mående? Vad är det som får mig att må bättre och att se det där ljuset i tunneln, som jag pratade om i inlägget om min psykiska ohälsa? Jag tänkte lista upp några saker som faktiskt får mig att se positivt på tillvaron, istället för att ”grotta ner mig” i mitt dåliga mående.

  • Böner/samtal med Gud. Detta hjälper mig otroligt mycket då jag är ledsen eller nere. Jag har en levande tro på Gud, vilket gör att jag tror på att han finns i min närhet, hela tiden. Att bara ha igång ett helt vanligt samtal med honom, inom mig. Det hjälper mig otroligt mycket.
  • Umgås med vänner och familj. Att ha sina vänner omkring sig är guld värt i såna här lägen. Även om man kanske inte alltid vill prata om det som tynger en så kan vänner ändå stötta en genom att bara finnas där.
  • Läsa böcker, lyssna på musik. Dessa två får en delad rubrik då de ger mig väldigt mycket båda två. Att läsa böcker och försvinna in i en annans bubbla för ett tag ger mig otroligt mycket, att lyssna på musik om just det ämne som jag ”befinner mig i”, ger mig ändå styrka att ta mig ur det.
  • Egentid. En dusch på egen hand (utan barnen!), eller bara en 10-minuters vila i sängen. En egen biostund eller en middag ute helt på egen hand. Det är sådant som också gör att jag hämtar styrka.

Vad ger dig positivitet och styrka, glädje och framtidstro? 

Min psykiska ohälsa

Sommaren 2016 gästbloggade jag hos Jessica och där skrev jag ett inlägg om psykisk ohälsa. Det inlägget och många fler kan ni läsa i hennes blogg! Mycket i mitt liv har blivit bättre sedan dess. Jag studerar på högskolan (i för sig för tredje omgången), mina barn mår bra och har hälsan. Min hälsa har blivit bättre. Jag har vänner jag kan prata med och jag vet vad jag vill med mitt liv nu. Jag har fortfarande svackor i det ohälsosamma psykiska tillståndet, men samtidigt… Nu vet jag hur jag ska hantera de stunderna. Jag vet vad som hjälper mig. Men, det krävs att fler pratar om detta. Att fler vågar lyfta undan slöjan. Det krävs att vi står upp för oss själva.

img_0521-1

Men nedan kommer mitt inlägg från sommaren 2016: 

När jag var 13 år blev jag våldtagen av min dåvarande pojkvän. När jag sedan vågade berätta det för min vän i min klass, så trodde inte hon på mig – för han hade ju redan sagt henne ”sanningen”. Inte nog med att jag hade blivit våldtagen, nu blev jag inte heller trodd. Jag började mer och mer dra mig in i mig själv. Läste mer och mer böcker för att komma undan verkligheten. Började få ett stört beteende till mat. Hoppade mer än gärna över flera måltider. När jag var 16 år och gick sista året i grundskolan (obligatoriskt tionde år i grundskolan på grund av att jag gick i en specialskola för döva och hörselskadade) var det en lärare som såg hur jag ofta skippade maten. Han kom tillslut med ett ”hot” om att jag skulle börja äta maten igen, eller så skulle han behöva sitta vid vårt bord och se till att jag åt. Och det tog skruv, i alla fall då. Jag åt lunchen. Men jag ville inte göra det. Mådde inte bra, gick ner i vikt. Hade massage en gång i veckan på grund av värk i ryggen. Men misskötte det hela och tillslut syntes revbenen ännu mer. Jag tyckte ändå att jag behövde gå ner mer i vikt. Mitt utseende var orsaken till att allt hände mig.

Vi spolar fram ungefär ett år. Jag har börjat på riksgymnasiet för hörselskadade i Örebro. Flyttade så att jag bodde 90 mil hemifrån för att kunna gå i den skolan. Jag träffade min blivande make via nätet. Vi pratade i ett halvår, men under det halvåret var jag så söndertrasad. Jag var i för sig tillsammans med en annan kille, men… Han var otrogen mot mig. Återigen så kändes det som om det var mitt fel. Varför skulle han annars vara otrogen mot mig? Jag var inte tillräcklig bra/fin för honom. Så måste det ju vara.

Jag hamnade i en lättare depression, sökte hjälp för min ätstörning. Blev idiotförklarad på kliniken jag gick till. Gick aldrig dit något mer. Åt mindre och mindre fortfarande. Kunde gå en hel helg utan ett mål mat. Ibland åt jag bara det som serverades till lunchen på skolan. Mådde även sämre och sämre. Att träffa Micke (min nuvarande make) var det som fick upp ögonen. Han brydde sig om mig, han tyckte inte det spelade någon roll hur jag såg ut. Han såg mig som den jag var. Han, och den lärare som såg mig i grundskolan, var de två som faktiskt kunde vara uppe till småtimmarna på nätterna – trots jobb dagen efter för att prata med mig i telefonen. Se till att jag inte skulle göra någonting dumt. Jag och Micke blev tillsammans i februari 2008. Det är över 8 år sedan nu.

Jag blir ganska lätt stressad, jag har fortfarande en depression som ligger och gror. Så fort något händer, tex ett dödsfall, så hamnar jag där igen. Äter knappt någonting, sover uselt, vill inte göra någonting om dagarna och känner mig så värdelös. Just nu är jag i den fasen igen. Min farmor dog 2011, vår katt dog 2013, vår hund dog 2014, min pappa dog i maj (2016). Och efter att pappa dött. Allt som påverkar min stress minsta lilla – såsom en tid att passa, det gör hela min dag till ett kaotiskt stridsfält. Gråter väldigt lätt, stressar upp mig för minsta lilla, kan inte slutföra någonting ordentligt eller se ljust på någonting. Jag blir så stressad att jag egentligen bara springer omkring utan att göra något vettigt. Det händer flera gånger att min man ser detta och bara tar sina händer på mina axlar och säger åt mig att slappna av. Det gör inget om vi kommer lite sent, om det inte blir mat serverat exakt kl 12.00.

Jag gör saker med barnen, öppna förskolan och Leos lekland, lekplatser och diverse små saker. Men, på kvällarna efter dessa dagar då sitter jag där. Tomma ögon och bara stirrar rakt fram. Det tar musten ur mig. Jag spelar glad, jag ler på bilder, jag skrattar med barnen.. Men inuti… Jag är tom. Jag är inte mig själv. Jag saknar pappa och de andra som dött ifrån mig. Jag saknar min glädje och min positiva syn på livet. Jag hoppas jag finner den en dag. Jag hoppas det kommer ett ljus i tunneln, även för mig.

Jag bloggar ju också. Kanske inte så mycket om just att jag spelar teater inför alla. Kanske inte så mycket om den oerhört tunga slöjan jag ibland bär. Men, en hel del som saknaden efter pappa. Om ångesten jag känner inför att jag inte hann säga hejdå till honom. Jag är inte längre hel som person. Jag är faderlös. Jag har inte vågat vara helt öppen. Men jag ska börja vara det. För det behövs fler som berättar deras historia, det behövs fler som visar hur det är. Då kanske fler också ser ett ljus i tunneln.