Önskeinlägg: Jesper Juuls tankar i min uppfostran?

De böcker som Jesper Juul skrivit och som jag har i min ägo är; ”Ditt kompetenta barn”, ”Det livsviktiga ledarskapet” och ”Här är jag! Vem är du?”. Dessa har jag tidigare tipsat om HÄR.

img_1384

I boken ”Ditt kompetenta barn” skriver Jesper Juul om barnuppfostran och hur mycket av det vi anser är barnuppfostran i dagens läge faktiskt är rent av skadligt och överflödigt för barnen. Han representerar lyhördhet och jämlikhet mellan föräldrar och barn. Han pratar om makt, konsekvenser, uppfostran och även hur barn och ungdomar ser på sig själva. Och det jag hittills läst i den boken så håller jag med honom. Jag håller med om att man bör se barn som kompetenta och sociala. Jag håller med honom om att trotsiga barn är ett begrepp för makthavarens beskrivning av besvärliga undersåtar. Jag håller med honom om att man inte ska ge sådana konsekvenser som gör att barnen gör uppgiften bara för att de är rädda för konsekvensen, då detta sätt att uppfostra barn förstör dem och deras tillit till föräldrarna. Men inte nog med det – det förstör även barnens självkänsla lite i taget.

Hur får jag då in detta i min uppfostran? 

Jag tänker på att barn visst är kompetenta och sociala. Jag tänker absolut att de ska få möjlighet att utveckla nya förmågor allt eftersom. Men jag tänker också att ansvar inte ska ges till barnen bara sådär.

Till exempel detta med att städa rummet, på egen hand. Är verkligen en 3 åring, en 4 åring och en 5 åring helt och hållet så pass ansvarstagande att de kan städa sitt rum utan protester, utan att fastna i lek och utan att tröttna? Räcker det med att säga åt dem att städa rummet, eller är det ”nödvändigt” att du själv steppar in och hjälper till? Jag ser det som en gemensam sak att upptäcka. Men jag ser också att om vi vuxna visar att vi tycker det är en viktig del i familjen – att alla hjälps åt, så kommer även barnen haka på detta. Jag tror att om de ser att vi tycker det är roligt och att vi vill göra det rent för att visa uppskattning för varandra, då vill de också hjälpa till. Jag tror på att visa vad vi vill att de ska göra, inte bara säga det med ord. Om de någon gång vägrar totalt att städa så ger jag inte dem konsekvenser såsom ”Ingen TV, ingen glass, osv förrän ni har städat klart!” – för vad visar det dem? Jag har makt och jag kör över dem? Nej, jag hjälper dem givetvis med uppgiften.

Vi bestämmer maten tillsammans oftast. Är det någon ny mat vill vi att de smakar på maten. Men de själva bestämmer hur mycket de ska äta av maten och sådant. För jag själv vill inte höra ”Men Annica, ät upp nu!”… Lika lite vill de höra det hela tiden. Jag säger inte till dem ”Nu får du äta upp, annars blir det ingen efterrätt!” – för då visar jag återigen att jag bestämmer över dem och deras kroppar fullständigt.

Det jag tänker på hela tiden i min uppfostran är;

  • Att vara lyhörd. Just att lyssna in barnens tankar, idéer, förslag, argumentation, att vara lyhörd för deras behov.
  • Att vara närvarande. Att vara närvarande, inte bara fysiskt utan även psykiskt.
  • Att ge naturliga konsekvenser. Allting har konsekvenser. Det vet ju alla. Men en del begränsar TV-tittandet, eller möjligheten att få umgås med sina vänner, utegångsförbud och sådana saker. Men.. Jag försöker se det naturligt på allt – äter de inte upp maten blir de ju hungriga. Man kan slå sig om man springer runt. Om man skriker får man ont i huvudet. Ja, ni förstår. Jag tar inte bort skärmtid bara för att de inte städat..
  • Älska dem. Att hela tiden låta dem veta att jag älskar dem. Ovillkorligt.

Det är föräldrarna som trotsar

Ur Jesper Juuls bok om ”Ditt kompetenta barn” (som jag tipsade om i förra veckan) finner man detta stycke:

Jag måste säga att det är verkligen så i verkligheten. Jag har själv märkt av att jag varit i den situationen. Vad gjorde jag då? Jag sa nej först. Sedan insåg jag vad jag sagt och frågade om barnet ville testa. Och vad gjorde det om det tog 10 minuter istället för bara några sekunder? Att se barnets glädje och aha-upplevelse är värt de extra minutrarna.

Att verkligen följa barnet och se till barnets kompetens istället för att vilja stressa igenom situationen. Att se barnets självständighet som någonting bra och någonting man ska sträva mot. Det ger barnet och dig mindre konflikter.

Jag tror på att minska konflikterna man har med barnen. Man behöver inte ha konflikter om allt bara för att… Påklädning, städning, matintag, osv är sådant vi inte har konflikter om hemma (till stor del, även jag glömmer av mig ibland!). Att tjata om att barnen ska äta upp maten, eller att jag vill klä på dem pga stress och dålig planering – det skapar bara konflikter och inre oro både hos mig och hos dem.

Tar det lång tid för barnet att klä på sig, på egen hand? Ge handräckning. Eller kliv upp tidigare (om det handlar om morgonrutiner). Gör det möjligt, både i tillfälle och i tid, för barnet att få utföra det själv. Det vinner ni båda på!

Knasiga kommentarer

I mina tidigare bloggar så bloggade jag om ungefär samma sak som i denna. Barnuppfostran, mitt liv med barnen, släktforskning och sådant. Men, i de bloggarna var det bland annat några som kommenterade så negativt och med så knasiga kommentarer att det inte längre var roligt att logga in mig på de bloggarna. Något som faktiskt berört vissa läsare mest är just ämnet barnuppfostran. Det är så mycket som andra anser att de kan mer om, som de är bäst i att ”agera kring”. Men, jag är ju den som bäst vet hur mina barn fungerar, eller hur? Och jag vet också att jag inte vill gå omkring med en klump i magen då de ligger i sina sängen och gråter för att de måste somna själva, eller när man tvingar barnen äta upp maten – trots att de inte vill. Jag vill inte vara en sådan mamma…

  • ”Du borde ligga på psyket istället för att faktiskt ha ansvar för, inte bara ett barn utan TRE, barn.”

  • ”Du verkar inte frisk. Du verkar se dina barn som en slags… Trofé. Det är inte hälsosamt.”
  • ”Du säger att du får sitta med dem i över 1-2 timmar ibland vid nattningen, varför tillåter du det att dra ut så på tiden? Respekterar du inte dig själv? Lägg dem i sängen, ge dem varsin kram och GÅ UT därifrån. Låt dem skrika, kommer de ut så lägg dem i sängen igen. Det är hälsosamt för barnen att inse att mamma är en individ också. Du pjoskar med dem för mycket.”  
  • ”Med dina åsikter om barnuppfostran så är det ett under om dina barn inte blir bortskämda, ignoranta och lata.” 

  • Klart barn SKA hjälpa till hemma. Det är inte deras rätt att bestämma om de ska skita i att städa eller inte. De ska hjälpa till. Annars blir det konsekvenser och de blir utan saker. Mobilen, fritidsaktiviteter eller månadspengen ryker för dem.”

24302023_541485692876854_1006002359461994212_o

Min syn på barnuppfostran

Under julledigheten har jag funderat rätt mycket på just detta med barnuppfostran. Var står jag och vad är min ideologi kring detta ämne? Vad tycker jag egentligen och hur vill jag uppnå det jag vill med uppfostran? Hur vill jag att min och barnens relation ska vara, både under tiden de växer upp men även då de är vuxna? 

Min tanke är helt enkelt att de ska bli självständiga, trygga och inneha stort självförtroende och kunna argumentera för det de tror på. Jag tror också på att de ska bli kärleksfulla, omtänksamma, fyllda med empati för sin medmänniska och sätta andra framför sig själv i de lägen där det behövs. Det är mitt huvudmål med barnuppfostran.

Jag vill kunna visa dem vad en god medmänniska innebär, jag vill ge dem byggstenar för att kunna bygga en stadig grund av trygghet, självförtroende, empati och kärlek. Jag vill vara en person i deras liv som de vet att de kan komma till – när som helt. Jag vill att de ska både våga och vilja komma till, med vad helst de har på sitt hjärta. Jag vill att de ska känna att de inte behöver ha hemligheter för mig. Att jag lyssnar och att jag stöttar.

Någonting som jag tagit fasta på är att lyssna helt på magkänslan. Känns det fel att låta barnen somna själv, låt dem inte somna själv då! Känns det fel att inte trösta om de ramlar, trösta då! Känns det fel att tjata om att de ska äta – ja, då tjatar inte jag. Ja, ni fattar principen. Lyssna inåt, känn efter och sedan agera. Lyssna inte på andra. Lyssna på det som känns rätt. Återgå till att biologiskt lyssna på barnen och deras behov av närhet, kärlek och trygghet.

Såhär såg det ut då jag nattade tjejerna för tre år sedan. Ännu sitter jag i deras rum, tills sista tjejen somnat. Och nu är de ändå 5,5 år, 4,5 år och strax 3 år gamla. De vill att jag är kvar. Och då är det det som är viktigast.