Respekt

Respekt. Visa barnet samma respekt som du skulle visa en vuxen. Jag tycker det är så otroligt simpelt och rätt. Jag vill ju inte, som vuxen, få höra ”Ät upp maten! Ät nu då! Men, sluta lek och ät nu!” (Ja, ni vet hur det kan låta vid ett matbord med barn.) Varför tror alla att barnen vill höra sådant? Varför måste barnen stå ut med det då, om inte vi vuxna måste utstå det? Varför är vår vilja mer värd än barnens?

Jag tänker såhär. Barn har exakt samma känslor som vuxna. Jag anser inte att man ska förminska barnen och deras känslor/bestämmanderätt bara för att vi tror oss veta bättre än så. Alltså, vi kanske bestämmer vad som dukas fram på bordet. Men låt barnet bestämma själv hur mycket (och vad – av det på bordet) som barnet vill äta.

Exemplet med maten är bara ett av hundratals situationer där barnen inte får den respekt som en vuxen skulle ha fått i samma situation.

Jag rekommenderar att du besöker Family-Lab och läser deras artiklar. Väldigt väl värda den tiden det tar dig att läsa dem. Det skadar ju ingen att läsa dem, right? Snarare hjälper det många, tänker jag.

Mutor är väl bra, eller?

Mutor… Jag anser inte att det är ett bra sätt som ett sätt att uppfostra sina barn med. Väldigt många föräldrar använder det här sättet (inklusive mina egna föräldrar) men jag känner att det inte ger barnet någonting. Jag läste precis ett inlägg av Petra Krantz Lindgren, ”Köpa barns lydnad?” Ett citat därifrån lyder: ”Mutor lär inte barnen något om varför ett visst beteende är problematiskt för, eller oönskat av, andra. Det mutor lär barn är att agera för att få en kortsiktig belöning.

Och så tänker jag med. Jag får inspiration av Petra, absolut. Men mycket av detta känner jag igen och får en bra feeling i magen av. Jag tänker att mutor inte ger barnet svaret på frågan varför utan bara att… (precis som Petra beskriver det – och hon gör det bra) att mutorna visar barnet att mitt argument för varför ett rum behöver städas inte är tillräckligt, jag lägger till ”mer argument” för att övertyga barnet. Men blir det bra? Som sagt, läs Petras inlägg och du kommer nog förstå lite mer av hur jag tänker kring detta med mutor.

mandadspeng-SMALL

Veckopeng och månadspeng ska vara kravlösa, de ska inte vara mutor!

Någonting som jag anser är en muta i familjer är när det kommer till vecko- eller månadspengar. Att barnet måste utföra en viss syssla för att få sin veckopeng. Ingela Gabrielsson (ekonom) anser inte att det är bra att sätta krav på vecko/månadspengen. Citerar henne; ”Att man hjälper till i hushållet ska alla göra och borde inte kopplas ihop med pengar.

Åsa Nyvall skriver bland annat såhär: ”Jag har alltid hävdat att man inte skall belöna barn för att de hjälper till med hushållssysslor hemma. Att inkludera dem gör dem rustade framåt i livet och de får också känna sig kapabla och som en del av det som ingår i att vara en familj.

Som ni förstår anser jag inte att veckopengen eller månadspengen ska vara villkorad. Den ska inte vara baserad på att barnet/barnen ska utföra några sysslor först. Då kommer de inte lära sig VARFÖR man ska göra vissa sysslor. Visst, hushållssysslorna ska ju göras ändå (tillsammans, tycker jag är en helt klockren idé för att utföra sysslorna!) men, tycker absolut inte att de ska vara kopplade till pengarna. Det kommer inte ge den effekt som föräldrarna vill det ska ha. Eller ja, så tror jag.

Och på tal om detta. Nu när Samantha fyller 6 år kommer jag att börja med att hon får veckopeng. En tia i veckan har jag tänkt börja med. Och hon kommer ändå att få lördagsgodiset och sådant som de andra får. Däremot kan hon ju tex välja att spara pengarna till att köpa en tidning som hon alltid suckar efter i affärerna. Och detta kommer ju även Mary och Ebba få börja med då de blir 6 år. Sedan har jag tänkt att när de blir tonåringar kommer de få ha hela barnbidraget att handskas med. Men då kommer det tex vara resor, nöjen såsom bio osv som de får betala själva för. Även kläder, mobilräkning (beroende på abonnemang/ kontaktkort) och hygienartiklar i viss mån (större/dyrare saker såsom vinterjackor, skor och liknande kommer jag och Micke hjälpa till med, givetvis!). Någonting som vi kommer att uppmuntra är ju även att de har ett sparande.

Hur tänker du kring veckopeng och huruvida det är en muta eller inte?

Auktoritärt VS nära föräldraskap, del 2

Mina tankar kring det som jag skrev om tidigare igår, om auktoritärt VS nära föräldraskap där jag jämförde Camilla Läckberg och Sanna Bråding. 

Amning: Jag deltidsammade Samantha redan från start, gav ersättning i flaska på deltid men efter några veckor blev det enbart flaska – detta på grund av att hon inte hade en sugreflex ( vilket ju är ett symtom på bland annat Turners syndrom). Med Mary ammade jag i drygt 9 månader, hade velat amma längre – men på grund av att jag fick ett jobb så slutade mjölken att rinna till ordentligt, trots handmjölkning och sådant under dagarna jag arbetade). Vid en magsjuka när Ebba var fyra månader sinade mjölken än en gång. Och jag sörjer det, verkligen. Jag hade verkligen velat amma mycket längre – med alla tre.

Lyssna på barnen: Självklart SKA man lyssna på barnen, låta dem vara med och bestämma och faktiskt få vara en del i beslutsfattandet. Jag anser precis som Sanna, att det ger dem en bra grund i framtiden.

Samsovning/bära barnen nära sig: Jag har använt både sjal och sele, precis som Sanna. Jag anser det är ett utmärkt sätt att bära sina barn och samtidigt ha armar till de andra barnen. Det ger dem en trygghet i att vara nära, höra ens hjärtslag och helt enkelt få gosa sig intill. Hade det bara varit enbart jag här hemma så hade jag haft barnen sovandes på heltid i min säng – varje natt. Natta dem i sängen, få sova med dem tätt intill mig. Nu är jag inte ensam vuxen/förälder utan vi har nu varsin säng till dem i deras rum. Men jag blir glad över deras närhetssökande på nätterna när de kommer över. Jag har allt som oftast 1-3 barn på/bredvid mig om nätterna ändå, trots att vi nattar dem i deras rum. Jag skulle avsky och må riktigt dåligt av att ha regeln ”barnen hör hemma i eget rum – från absoluta starten”, som Camilla och Simon Sköld tänker.

Straff/konsekvenser: Jag anser, precis som Sanna, att konsekvenserna ska vara knutna till händelsen och ske i nutid. Det ska inte heller vara att barnen blir av med saker, eller ”straffas” med att förlora tid med vänner, etc bara för det de gjort. Jag anser att har man kastat ner en blomma i golvet kan man vara med och plocka upp. Har man stökat ner i leken, kan man vara med och städa upp. Har man lagt ner alla kuddar på golvet för att leka inte nudda golv, ja då kan man lägga tillbaka dem i sina sängar igen, annars blir ju konsekvensen att de sover utan kuddar helt enkelt?

Egentid: Jag har inga fritidssysselsättningar som kräver egentid från barnen flera timmar per dag/vecka. Jag har inget behov av att resa iväg utan dem på olika äventyr. Det ska ske med barnen, eller så får det vara. När det var tänkt att Mary skulle åka med sin pappa i lastbilen i en vecka fick jag PANIK och faktiskt nästan så pass att jag fick en panikattack mitt i allt på morgonen då de åkte iväg. Jag anser inte det är rätt att barnen ska vara ifrån sin anknytningsperson så pass länge när de är små. Nu blev det ändå så att hon var hemma kvällen efter – pga olika anledningar. Men ingen var lyckligare än jag.  Av den här anledningen kommer jag heller inte kunna med att ha barnen på halvtid OM jag och barnens pappa flyttar ifrån varandra. Det känns inte rätt. Jag vill absolut att de ska ha en fortsatt bra relation med honom ifall detta nu skulle ske, men… Att det får ske på barnens villkor och att de får fortsätta ha den där grundtryggheten i ett hem. Det är absolut inte ett drömscenario att ha dem halvtid, om man säger så… Är det så det skulle bli så hoppas jag ändå att allt blir så bra som möjligt för barnen. Det är det viktigaste. Så även där tänker jag absolut som Sanna.

img_0067

Auktoritärt VS Nära föräldraskap

Det finns två personer jag verkligen kan ställa mot varandra vad gäller barnuppfostran och hur de tänker i detta. Den ena har ett auktoritärt föräldraskap och där uppfostran är i fokus, den andra har ett nära föräldraskap och barnet i fokus. Nu kan jag i för sig bara jämföra med vad de själva lagt ut på internet i form av sociala medier, men ni kommer att förstå vad jag menar. Dessa två personer är Camilla Läckberg och Sanna Bråding. Nu har de båda slutat blogga (men har kvar sina Instagram), trots det har jag länkat till deras bloggar – just för att underlätta själva läsningen av deras syn på barn och barnuppfostran.

sanna-brading-amning

YTo2OntzOjI6ImlkIjtpOjE0MDYzNTE7czoxOiJ3IjtpOjEwMjA7czoxOiJoIjtpOjMyMDA7czoxOiJjIjtpOjA7czoxOiJzIjtpOjA7czoxOiJrIjtzOjQwOiIxYjA0NzI1ZTgzMmE1ZjFhYTliY2RlMjk0ZWY4MTc1OGFjMGI0Y2ExIjt9

Bära barnet intill sig: Sanna Bråding skriver bland annat om hur hon använt sig av sjalar för att ha barnen tätt intill sig och nära hennes hjärta. Om hur hon fann det naturligt och helt enkelt vad både hon och sönerna har föredragit. Camilla Läckberg föredrar istället att använda sig av babysitter som ”avlastning”. Vad jag har kunnat se har hon inte använt sig av bärsele/bärsal speciellt ofta om ens något? (Rätta mig om jag har fel!)

Varannan veckas liv: Sanna säger absolut nej till varannan vecka, just för att hon inte vill förlora tiden att umgås med barnen halva deras liv. Att pappan Brittish är välkommen hem till dem när som helst, men att hon inte vill ”lämna ifrån sig dem” på halvtid. Camilla har fyra barn med tre olika män, hon har delad vårdnad och barnen är hos sina fäder -vissa helger och på loven (vad jag kunnat förstå det som).

Straff: Camilla anser att det är berättigat att straffa barn som är ”olydiga”. Att hon inte ser det som straff utan som en konsekvens. Man blir av med mobiler, plattor, nöjen, träffa kompisar osv, som hon ser som en ”bonus/lyx”-bit i barnens liv om de bryter regler, är olydiga och här finns inget att diskutera. Det är så, punkt slut. Sanna anser snarare att det är konsekvenser som ska ”tillhöra” det som hänt, inte ta mobilen för att barnet gjort något utan få hjälpa till att städa upp jorden om man hällt ut blomjord på golvet, för att ta ett exempel.

Nattrutiner: Camilla förespråkar Anna Wahlgrens modell vad gäller att natta barnen (typ liknande 5-minuters metoden), lämna barnen själva för att de ska somna. Sanna däremot nattar barnen tillsammans och samsover med dem. Hon har dem tätt intill sig och är med dem så länge som de själva visar att de vill det.

Lyssna på barnen: Sanna menar att man absolut inte daltar med barnen då man lyssnar på dem och tar till sig vad de vill och hur de tycker om saker. Hon menar att det tvärtom handlar om att göra barnen trygga och ge dem en trygg grund att stå på genom livet – genom att lyssna på dem och deras behov. Camilla anser däremot att det gått för långt i att föräldrarna ska lyssna in barnen, att man ”lämnar över ansvaret” på allt till barnen och därför också skiter i hur barnen uppför sig, och att man som förälder inte tar makten i sina händer. Hon menar på att barnen visst ska få höras/få säga sina åsikter men att det är föräldrarna som bestämmer, för de är vuxna och de har makten, eller ska ha den i alla fall.

Amning: Sanna låter sina söner få amma så länge som de själva anser att de vill göra detta. De är nu båda över två år gamla och i alla fall den yngsta sonen fortsätter att amma i mysstunder, för tröst, osv. En trygghet helt enkelt för dem. Camilla har vid fjärde barnet inte ammat någonting alls utan gav flaska direkt (dock pga hon inte haft bra erfarenheter kring amning sedan tidigare med de äldre barnen).

5 minutersmetoden

Behöver jag, efter den här dikten – fortfarande säga att jag är emot denna hemska metod?!?

Det är kväll –
jag känner det.

Allt är som det ska.

Mjuka händer
håller mig
ljummet vatten
omsluter mig.
Pappas leende
däruppe.

Allt är som det ska.

Jag torkas, kläs på.
Mamma håller mig ömt,
Lägger mig vid sitt bröst,

Mina läppar möter
hennes mjuka hud
varm söt mjölk
fyller min mun, min mage.

Allt är som det ska.

Ammandet gör mig dåsig
jag glider in i sömn

Då händer något.

Ett salt finger i min mungipa
Skiljer mig från bröstet
Jag gapar över luft
Lyfts och sänks ner
På platt, dött tyg.

Jag är ren.
Jag är mätt.
Jag är klarvaken.
Jag är ensam.

Allt är tyst.
Allt är mörkt
Allt är fel, fel, fel.
Så jag ropar på dem:

Jag är i fara!
Rädda mig!

Inget händer.

Som spöken kretsar
oron runt mig.
Slukar mig hel.

Allt jag kan göra
Är att om och om igen
ropa
så högt jag kan:

JAG ÄR I LIVSFARA!
RÄDDA MIG!
JAG DÖR!
Om och om igen
för att inte dö.

Korta stunder hör jag mammas röst

Långt långt borta,
Diffust genom mina egna rop.
Räddning på väg.
Jag ropar på henne.
Rösten tystnar.

En dörr slås igen.
Jag ropar och ropar
i förtvivlan
och dödsskugga.

Ropen bor i mina gener
har räddat mina
förfäder och förmödrar

De tysta fick aldrig egna barn.
Skräcken regerar.
Halsen, magen, huvudet, allt värker.

Ibland hör jag mamma
långt där borta
sen försvinner hon igen.

Till slut övermannas jag
av skräcken
Överlämnar mig åt ödet

Bereder mig på döden
Ja, jag ska dö.
Jag vet det nu.

Det är natt,
en farlig tid.
Ingen kommer.

Mamma och pappa är redan döda.
Jag är övergiven
Prisgiven
Orörlig i fiendeland.

Min enda, smala chans:
Att vara tyst
Låtsas redan vara död

Efter evigheters evighet:
Det är morgon.

Jag lyfts upp
av mamma
läggs till hennes bröst.

Jag överlevde.

Sen är allt som det ska.
Till nästa kväll.

© Marit Olanders 2013

Publicerad i Det grymma svärdet 17

Straff som barnuppfostransmetod?!

”Barnen fullkomligt ignorerade mig idag när jag hämtade på förskolan genom att inte lyssna när jag bad dem stanna i hallen på förskolan och hjälpa till att klä på sig. Flertalet gånger springer dem iväg i korridoren och till slut bråkas det om precis allt jag ber dem göra. Att gå ordentligt till bilen var tydligen också för mycket begärt. Därför förklarade jag i bilen på väg hem att det är inte okej att göra så, mamma blir ledsen. Kan man inte uppföra sig och göra vad dem vuxna ber en att göra så behöver man inte ha tillgång till varken tv eller iPad under eftermiddagen och kvällen.” 

Detta kunde vara taget från vilken blogg som helst jag läst det senaste – så jag kommer absolut inte att länka varifrån jag sett just denna texten. Men kontexten är detsamma. Straff delas ut till höger och vänster, barn ska lyssna och lyda sina föräldrar blint, för annars..! Detta får mig verkligen att brinna till. För jag anser inte att man kan eller får använda sig av hot och straff – då detta är reglerat i barnkonventionen, i barnens rättigheter och är olagligt. Det får mig att se rött. Det får mig att bara skrika ”NEEEEJ!” inombords. Och ja, jag brände till. Ordentligt inne på just denna bloggen. Men min enda stora fråga är..

Vill du att barnet ska respektera dig och dina åsikter, din vilja och önskemål eller vill du att barnet ska vara rädd för vilka konsekvenser och straff du kan tänkas ge om barnet inte lyder dig på direkten? Här vill jag direkt återkoppla till mina boktips jag gett förut – om nära föräldraskap. Jag tipsar även att läsa på om lågaffektivt bemötande och att verkligen se barnet. Vad vill barnet egentligen? Varför reagerar barnet så? Är det trött, hungrig? Tycker barnet att det är orättvist i olika situationer? Vad är det som får barnet att göra på just det sättet och hur kan ni göra  – utifrån din nya kunskap och efter att ha lyssnat in barnet?

Jag anser att kommunikation är A och O, oavsett vilken ålder barnet är i. Man kan diskutera mycket med dem även i låg ålder. Man kan få veta varför de springer iväg. Är det något roligt som lockar i den där hallen istället för att klä på sig, utforska det i någon minut och locka sedan tillbaka – tänker jag. Brukar barnet bråka vid påklädning? Kan det då handla om att barnet vill själv men att du vill stressa iväg? Att du anser ni inte har tid för att ”sega” med att barnet själv ska få testa att klä på sig? Orkar barnet inte gå själv till bilen? Utforska området där ni går då? Gör det till en tävling, lek fram det! Eller – bär barnet, om det är det som är grejen. Låt barnet vara så liten/stor den vill. För jag tror det främjar relationen.

Tipsar även om Petra Krantz Lindgrens blogg där hon skriver mycket om olika tips, tankar och idéer om hur man kan kommunicera, agera och samspela med sina barn i ett Nära Föräldraskaps tänk.

Önskeinlägg: Jesper Juuls tankar i min uppfostran?

De böcker som Jesper Juul skrivit och som jag har i min ägo är; ”Ditt kompetenta barn”, ”Det livsviktiga ledarskapet” och ”Här är jag! Vem är du?”. Dessa har jag tidigare tipsat om HÄR.

img_1384

I boken ”Ditt kompetenta barn” skriver Jesper Juul om barnuppfostran och hur mycket av det vi anser är barnuppfostran i dagens läge faktiskt är rent av skadligt och överflödigt för barnen. Han representerar lyhördhet och jämlikhet mellan föräldrar och barn. Han pratar om makt, konsekvenser, uppfostran och även hur barn och ungdomar ser på sig själva. Och det jag hittills läst i den boken så håller jag med honom. Jag håller med om att man bör se barn som kompetenta och sociala. Jag håller med honom om att trotsiga barn är ett begrepp för makthavarens beskrivning av besvärliga undersåtar. Jag håller med honom om att man inte ska ge sådana konsekvenser som gör att barnen gör uppgiften bara för att de är rädda för konsekvensen, då detta sätt att uppfostra barn förstör dem och deras tillit till föräldrarna. Men inte nog med det – det förstör även barnens självkänsla lite i taget.

Hur får jag då in detta i min uppfostran? 

Jag tänker på att barn visst är kompetenta och sociala. Jag tänker absolut att de ska få möjlighet att utveckla nya förmågor allt eftersom. Men jag tänker också att ansvar inte ska ges till barnen bara sådär.

Till exempel detta med att städa rummet, på egen hand. Är verkligen en 3 åring, en 4 åring och en 5 åring helt och hållet så pass ansvarstagande att de kan städa sitt rum utan protester, utan att fastna i lek och utan att tröttna? Räcker det med att säga åt dem att städa rummet, eller är det ”nödvändigt” att du själv steppar in och hjälper till? Jag ser det som en gemensam sak att upptäcka. Men jag ser också att om vi vuxna visar att vi tycker det är en viktig del i familjen – att alla hjälps åt, så kommer även barnen haka på detta. Jag tror att om de ser att vi tycker det är roligt och att vi vill göra det rent för att visa uppskattning för varandra, då vill de också hjälpa till. Jag tror på att visa vad vi vill att de ska göra, inte bara säga det med ord. Om de någon gång vägrar totalt att städa så ger jag inte dem konsekvenser såsom ”Ingen TV, ingen glass, osv förrän ni har städat klart!” – för vad visar det dem? Jag har makt och jag kör över dem? Nej, jag hjälper dem givetvis med uppgiften.

Vi bestämmer maten tillsammans oftast. Är det någon ny mat vill vi att de smakar på maten. Men de själva bestämmer hur mycket de ska äta av maten och sådant. För jag själv vill inte höra ”Men Annica, ät upp nu!”… Lika lite vill de höra det hela tiden. Jag säger inte till dem ”Nu får du äta upp, annars blir det ingen efterrätt!” – för då visar jag återigen att jag bestämmer över dem och deras kroppar fullständigt.

Det jag tänker på hela tiden i min uppfostran är;

  • Att vara lyhörd. Just att lyssna in barnens tankar, idéer, förslag, argumentation, att vara lyhörd för deras behov.
  • Att vara närvarande. Att vara närvarande, inte bara fysiskt utan även psykiskt.
  • Att ge naturliga konsekvenser. Allting har konsekvenser. Det vet ju alla. Men en del begränsar TV-tittandet, eller möjligheten att få umgås med sina vänner, utegångsförbud och sådana saker. Men.. Jag försöker se det naturligt på allt – äter de inte upp maten blir de ju hungriga. Man kan slå sig om man springer runt. Om man skriker får man ont i huvudet. Ja, ni förstår. Jag tar inte bort skärmtid bara för att de inte städat..
  • Älska dem. Att hela tiden låta dem veta att jag älskar dem. Ovillkorligt.