Straff som barnuppfostransmetod?!

”Barnen fullkomligt ignorerade mig idag när jag hämtade på förskolan genom att inte lyssna när jag bad dem stanna i hallen på förskolan och hjälpa till att klä på sig. Flertalet gånger springer dem iväg i korridoren och till slut bråkas det om precis allt jag ber dem göra. Att gå ordentligt till bilen var tydligen också för mycket begärt. Därför förklarade jag i bilen på väg hem att det är inte okej att göra så, mamma blir ledsen. Kan man inte uppföra sig och göra vad dem vuxna ber en att göra så behöver man inte ha tillgång till varken tv eller iPad under eftermiddagen och kvällen.” 

Detta kunde vara taget från vilken blogg som helst jag läst det senaste – så jag kommer absolut inte att länka varifrån jag sett just denna texten. Men kontexten är detsamma. Straff delas ut till höger och vänster, barn ska lyssna och lyda sina föräldrar blint, för annars..! Detta får mig verkligen att brinna till. För jag anser inte att man kan eller får använda sig av hot och straff – då detta är reglerat i barnkonventionen, i barnens rättigheter och är olagligt. Det får mig att se rött. Det får mig att bara skrika ”NEEEEJ!” inombords. Och ja, jag brände till. Ordentligt inne på just denna bloggen. Men min enda stora fråga är..

Vill du att barnet ska respektera dig och dina åsikter, din vilja och önskemål eller vill du att barnet ska vara rädd för vilka konsekvenser och straff du kan tänkas ge om barnet inte lyder dig på direkten? Här vill jag direkt återkoppla till mina boktips jag gett förut – om nära föräldraskap. Jag tipsar även att läsa på om lågaffektivt bemötande och att verkligen se barnet. Vad vill barnet egentligen? Varför reagerar barnet så? Är det trött, hungrig? Tycker barnet att det är orättvist i olika situationer? Vad är det som får barnet att göra på just det sättet och hur kan ni göra  – utifrån din nya kunskap och efter att ha lyssnat in barnet?

Jag anser att kommunikation är A och O, oavsett vilken ålder barnet är i. Man kan diskutera mycket med dem även i låg ålder. Man kan få veta varför de springer iväg. Är det något roligt som lockar i den där hallen istället för att klä på sig, utforska det i någon minut och locka sedan tillbaka – tänker jag. Brukar barnet bråka vid påklädning? Kan det då handla om att barnet vill själv men att du vill stressa iväg? Att du anser ni inte har tid för att ”sega” med att barnet själv ska få testa att klä på sig? Orkar barnet inte gå själv till bilen? Utforska området där ni går då? Gör det till en tävling, lek fram det! Eller – bär barnet, om det är det som är grejen. Låt barnet vara så liten/stor den vill. För jag tror det främjar relationen.

Tipsar även om Petra Krantz Lindgrens blogg där hon skriver mycket om olika tips, tankar och idéer om hur man kan kommunicera, agera och samspela med sina barn i ett Nära Föräldraskaps tänk.

30 reaktioner på ”Straff som barnuppfostransmetod?!

  1. Är uppfostrad med att gjorde jag fel så fick man en örfil, spark mot låret eller dragen i örat. Gjorde jätteont och var rädd för min far i många många år efteråt. Var nog rädd för honom till slutet om man nu gjorde fel eller emot honom! 😦

    Gilla

  2. Och det är ju ingen sådan relation man vill ha med sin förälder.! Försöker alltid att tänka på detta. Hur vill jag att barnen ska tänka om mig och hur vill jag att de ska tänka på vår relation?

    Gilla

  3. Vilket himla bra inlägg! Tror inte heller på att en ska hota i uppfostran, tror det gör så himla mycket mer skada än nytta. Någonting som ligger kvar långt efter liksom.

    Gilla

  4. Håller med dig, straff och hot är inte lösningen. Känns också som många tappar tålamodet fort som anser att det är rätt metod i stället för att göra det du beskriver, ta reda på varför barnet gör som det gör i dom olika situationerna. Vad krävs för att ta reda på det? tålamod..

    Gilla

  5. Hot och straff är verkligen ingenting jag önskar i min barnuppfostran. Tack och lov är My så pass klok att jag kan ha en diskussion med henne. Vi diskuterar om saker jag tycker hon gör fel och varför jag blir ledsen om hon beter sig på ett visst sätt. Tror inte att barn lär sig någonting om de inte får resonera med en förälder och förstå på sitt egna vis. Just nu håller vi på och ta bort vällingen och det blir lättare när jag förklarar att fördelen med det är att hon kommer sova bättre på natten och kunna äta mer tacos och annat hon gillar, haha ❤️

    Gilla

  6. Den texten läste jag också i här någonstans. Hot och straff är ju inget som är så bra att använda mot barn överhuvudtaget. Barnen ska ju inte behöva vara rädd för sina föräldrar. Jag brukar köra tävlingar med sonen, så han går upp för trappan hemma. Men oftast så orkar han inte gå upp, så jag brukar få bära upp honom.

    Gilla

  7. Jag kan inte göra något annat än att hålla med dig. Kommunikation är absolut det viktigaste redskapet vi har, både med andra vuxna och med våra barn oavsett ålder!

    Gilla

  8. Anja Held

    Kommunikation är verkligen viktigt, håller med dig helt! Såg en säljesannons idag där en mamma skulle sälja ett nytt tv-spel pga att barnet varit olydigt – då fick jag ont i magen.😥

    Gilla

  9. har aldrig fått utegångsförbud eller indraget av något och kommer inte ge mina barn något av det. Det är inte respekt man får då utan barnet är rädd för att förlora sin ipad eller att inte få gå ut med nån kompis

    Gilla

  10. Ska man hota med något så ska det även vara rimligt och man ska kunna genomföra det. Har inga egna barn, så kan inte jämföra med det, men med mina förskolebarn brukar vi köra med att kan man inte vara med på samlingen utan ligger på golvet, inte lyssnar efter x antal tillsägningar osv, då kan man gå ut eller gå och sätta sig vid bordet ett tag.

    Gilla

  11. Tack vet jag att jag inte är uppfostrad med ”straff” och inte heller mina barn, eller ja nån enstaka gång har jag nog sagt att det inte blir något godis på lördag men ditt inlägg fick mig att tänka till

    Gilla

  12. Moa

    Håller verkligen med dig, straff kommer man ingenstans med, kommunikationen är verkligen så viktig!

    Gilla

  13. Sara S

    Jag är en sådan förälder som håller mina löften och är även konsekvent. Men jag försöker även peka ut konsekvenser för dom, redan nu i yngre ålder. Om sonen bestämmer sig för att stå helt still på vägen till förskolan som han gjorde under en period så kommer vi inte att komma i tid till samlingen och det kan jag inte ändra på. Ibland funkade det att ”leka loss” honom och då var jag tacksam. Jag kunde på grund av fysiska hinder inte lyfta upp honom och bära.
    Tyckte dock väldigt synd om hans syster vid de tillfällena för hon blev ju då också sen till föris.
    Jag har alltid berättat för dom att det spelar ingen roll vad de gör jag kommer alltid älska dom ändå men däremot kanske jag ogillar en handling de har utfört i ilska. Närhet kan de alltid få, jag ser det som en ynnest att de kan vara arga på mig men ändå kan söka trygghet och närhet hos mig.

    Gilla

  14. Absolut ska de få vara arga och ilskna. Alla känslor är helt okej att ha och ingen känsla är farlig. Däremot… Ja, att missa samlingen hade varit en naturlig konsekvens.. Inte det minsta ologisk. Att gå ut i vintern utan jacka + vinterbyxor, då fryser man = logisk och naturlig konsekvens. Däremot.. Att hota, muta, tvinga fram någonting bara för att en själv (som vuxen) vill att man ska passa tiden. Inte okej. Han skulle missa samlingen, ja. Men skulle det vara farligt? Nej.. Förbered barnet, är mitt tips i det läget. Tex kommunicera innan, att prata om det tex 15 min innan, 10 min innan, 5 minuter innan, precis då man går. Och precis då man inser det kommer att hända så kan man utropa ”Oh, snart är vi framme och då börjar samlingen. Vad roligt det ska bli, vad tror du ni ska få göra idag?” och distrahera från ”själva stannandet”.. Så hade jag gjort i alla fall. Lågaffektivt bemötande + förberedelse i överdrift.. Jag tror alla barn behöver förberedelse, rutiner och veta vad som ska ske framöver..

    Gilla

  15. KOmmunikation är a och o och man ska uppmuntra samtidigt som man förklarar att det är fel, för det lyssnar vår tös på

    Gilla

  16. Aldrig straff det är inte okej. Allt handlar om orsak och verkan. Har man sagt en sak så är det den som gäller. Tyvärr så kastar föräldrar sig med hot hit och dit vilket barn som får höra dem hela tiden inte reagerar på för de vet att det inte blir några konsekvenser om jag kastar maten på golvet i alla fall.

    Gilla

  17. Såklart ska man ju inte hota sina barn 🙂 Men att dom kanske inte t ex får nån glass idag som det var tänkt tycker jag kanske inte är så farligt 🙂 Men såklart kan ju inte alla tänka som mej 🙂

    Gilla

  18. Alltså.. Man kanske inte ens behöver nämna att glassen uteblir? För varför straffa dem? Vad har de gjort för att förtjäna indragen glass? Försökt vara självständiga? försökt argumentera emot? Försökt få sin vilja igenom? Vem säger att din vilja som vuxen är mer rätt än barnets vilja?

    Gilla

  19. Jag menar om de kastar maten vem får plocka upp??? Allt för ofta hör man föräldrar hota både hit och dit om både det ena och andra. Tror att om man sagt en sak så är det den saken sim gäller

    Gilla

  20. Tror det vore bra om både du som förälder och barnet plockar upp tillsammans. Eller ”Oj, nu hamnade maten på golvet. Det var inte så trevligt för mig som får plocka upp det. Kan vi tillsammans hitta en lösning som fungerar för dig – utan att maten blir på golvet?” – eller bara plocka upp maten utan att göra en grej av det…

    Gilla

  21. Håller helt med! Folk använder hot dagligen oavsett situation och jag tycker det är så fel! Det är något jag är oerhört noga med, med mina barn, att ingen hotar!

    Gilla

  22. Jag tror det handlar om en viss frustration, det kan jag se hos mina egna vänner. De har alltid kommenterat om att jag är en pedagogisk mamma, men så är egentligen inte fallet, jag tar mig tid, jag förklarar och stressar inte. Sen kan jag ju erkänna att tålamodet kanske inte alltid funnits där och då har jag sedan bett om ursäkt, mamma var trött och blev hård. Så beteer man sig inte, som mamma nyss gjorde. Det är inte ok. Idag är mina 9 och 11 och de kan lägga ord till sina känslor. Jag vill vara ifred för jag blev arg. Vilket är helt ok, mamma kommer in och tittar till dig sen.
    Det är en intressant diskussion och bland mina är jag ganska ensam om nära föräldrarskap 😔
    Kul att läsa om någon annan med samma tänk ❤

    Gilla

  23. Håller med dig, men ändå inte. Nej man skall inte straffa hit och dit bara för att liksom. Men man kan också ge barnet ett val. Gör de en dum sak, drar mamma i håret tex upprepade gånger och man ber dem sluta utan att de lyssnar (även försökt avleda på andra sätt) då tycker jag att det är helt okej att meddela att gör du X en gång till blir det ingen tv efter middagen idag. Konsekvenser och handlingar

    Gilla

  24. Nä. Det är ingen logisk konsekvens att ta bort TVn. Det som hade varit bättre, enligt mig, är att ta bort barnet från det som händer. Tex prata om stopp-handen. Att lyfta bort barnet från din närhet. Osv. 🙂

    Gilla

  25. Pingback: Sammanfattning av februari 2019 – Trebarnsmamman

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s