För 12 år sedan besökte jag, tillsammans med min klass på högstadiet, Polen och Tjeckien. Vi fick se med våra egna ögon alla högar av hår som rakades av alla judar, vi fick se högen med glasögon, kläder och väskor. Vi fick se barackerna där de bodde. Vi fick se gaskammaren och ugnarna. Vi fick se och känna atmosfären där så otroligt många judar och andra ”oönskade” människor dog. Än idag ger detta mig rysningar och massor med ångest. Än idag kan jag se grupperna med anhöriga och människor som överlevt detta, som på årsdagen kommit dit för att hedra de som dött. För att minnas vad som hänt och för att tända ljus, be böner och helt enkelt vara med varandra.

Vi var där precis på en årsdag. Vi fick verkligen möta sorgen. Vi fick se den på nära håll. Vi fick verkligen uppleva allt innanför vår hud. Allt blev verkligt. Allt rörde mig så mycket att jag grät otroligt mycket den dagen. Och det har aldrig lämnat mig, dessa känslor.