Vem är jag utan detta?

Igår kväll sändes Sofias änglar där 18-åriga Kimberly har anorexia. Och Bianca Ingrosso kommer dit, de två pratar om ätstörning och allt kring detta. Det fick mig att tänka tillbaka. På mig själv. På miljön jag var i, och tankarna som jag hade. Jag har ju skrivit lite om detta i ett annat inlägg – vilket ni kan läsa här. Men nu tänkte jag egentligen förklara min syn på ätstörningen och vad det har gjort i mitt liv.

Jag har haft ätstörning UNS i ett bra tag. Allt med alla tankar kring vikt, utseende och hur mitt egenvärde låg i hur jag såg ut – inte vem jag var eller vad jag gjorde/presterade. Allt började kring 13 års åldern. Jag drog ner på maten. Jag hoppade över måltider. Jag ljög och sa att jag hade ätit. Jag gick ner väldigt mycket i vikt. Revbenen började synas. Jag blev glad när min specialgymnastiklärare påpekade detta. Jag blev glad. För då innebar det att det hade gett resultat. Att min hunger nu inte betydde något mer än att jag faktiskt började nå resultat och synliga såna.

Min specialgymnastiklärare (Kurt), såg vad som hände med mig. Han såg hur jag rasade i vikt. Han såg hur jag petade i maten på lunchen. Han pratade med mig. Han hotade med att jag antigen skulle äta lunchen eller så skulle han behöva sitta vid vårt bord varje lunch och tvinga i mig maten. Det tog skruv. Lunchen åt jag. Under svåra skuldkänslor. Hur skulle jag nu nå resultat?

Det pågår egentligen än idag. Men idag är det på ett annat plan. Idag känner jag ett tvång av att äta och då äta med tjejerna bara för att de inte ska få osund relation till mat. Kurt är idag en av mina närmaste vänner. Han är som en extrapappa. Han får mig att le och att skratta trots känslor av misslyckande och att jag inte orkar kämpa mot suget att låta ätstörningen ta över igen. För det är en ständig kamp. Hålla alla känslor, tankar och handlingar under kontroll. Micke har också varit en stor del i det hela. Han har sett mig i det skick jag blir när jag hoppat över alltför många måltider. Han säger åt mig att äta. Han sitter med vid bordet – trots att han inte just då äter.

Nedan är en gammal bild. Eller ja. 2 år gammal. Redan då var jag överviktig. Är det än. Och det ger mig ångest. Och då jag har ångest äter jag mer godis, chips, dricker mer cola… Men även fler måltider som hoppas över… Nu i min egna sockerutmaning som jag har för mig själv är det en hårfin balans. Att ta bort onyttigheter, men behålla sådant som jag faktiskt MÅSTE äta. Och… det är där jag strular till det ibland.

7 reaktioner på ”Vem är jag utan detta?

  1. Tycker du är jättefin på bilden, men det hjälper ju inte alla gånger när man själv inte har den bilden av sig. Tack för att du delar med dig, det hjälper många där ute ❤

    Gilla

  2. Oj, jag visste inte att du brottades med en ätstörning. Starkt att skriva om det och jag är säker på att det kan hjälpa någon annan som brottas med samma sak. Vilken fin lärare du hade i Kurt. Tänk om alla kunde vara så, att verkligen se barnen. Kram ❤

    Gilla

  3. Tack för att du delar! Mäktigt att en vuxen kan påverka genom att våga se vad som pågår och vågar agera! Viktigt att påminna oss om nu när vi är de vuxna!

    Gilla

  4. Elisa

    Tänk vad fint hur Kurt såg dig och finns med dig än idag, såna lärare finns det inte tillräckligt av. 🙂 Får du någon hjälp idag med din ätstörning?

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s