Önskerubrik: En avgörande händelse under min uppväxt

 Jag publicerar den här tidigare än vad jag tänkt från början… 

Någonting som präglat min barndom, eller ja större delen av den i alla fall, är pappas sjukdomshistoria. Han var multisjuk de senaste 18 åren av hans liv. Det var inte bara en sak, det var otroligt många saker som han drabbades av. Han hade problem med hjärt och kärl-sjukdomar, bland annat fick han hel del hjärtinfarkter och hjärtattacker (- en av dessa skedde på en julaftonsmorgon ett år) och fönstertittarsjuka. Hans njurar lade av i njursvikt allteftersom (han fick först genomlida påsdialys samt bloddialys innan han fick en njure transplanterad år 2001 av mamma, men det var också den njuren som gjorde att han levde fram till 2016 – innan den också kollapsade). Han hade även diabetes, vilket i slutändan ledde till ordentligt svårläkta sår. Han fick 2012 en riktigt ordentlig blodförgiftning samtidigt som han hade många blodproppar (främst i benen) samt vatten i hjärtsäcken och hade han kommit till akuten i Umeå (från en stuga mitt ute i ingenstans i Norrländska skogarna) bara en timme senare hade hans liv då inte gått att rädda. Han hade även astma. Det som tog honom absolut hårdast de sista två åren var att hans syn försämrades genom gråstarren han fick på båda ögonen. Han hade vissa allergier också, dock är jag inte helt säkra på vilka – däremot var laktos en av dessa. Han hade inte bara KOL som orsakade problem med lungorna, utan det fanns även annat även där. Inte nog med allt detta, han hade även diskbråck och ljumskbråk (vilket han var opererad för). Han hade även sviktande kognitiv förmåga. Någonting annat som läkarna ett tag trodde att han hade var tuberkulos. Ett tag hade han även hepatit, vilket ju är kroniskt – men för honom läkte det bort (ett läkande från Gud), däremot vet vi inte om det kom tillbaka mot slutet.

Allt detta med pappas sjukdomar och hela hans sjukdomshistoria gjorde att man aldrig riktigt var säker på om han skulle leva länge till. Om han skulle få träffa hans barnbarn, om han ens skulle överleva nästa sjukhusvistelse, osv. Alltid den rädslan att förlora honom har gjort att jag har svårt att släppa taget om andra människor i mitt liv. Det har skapat en rädsla att andra kan dö ifrån mig. Varje gång jag fick telefonsamtalet om att pappa fått åka in till sjukhuset igen… Det tärde på mig. Det ger mig en oro i kroppen än idag, detta med sjukhuset. Min yngsta syster föddes 1998 och ironiskt nog var det också det året pappa fyllde 50 år (i juli – 1998). Det året var också det året där dessa sjukdomar började krypa sig fram och ge sig tillkänna. Innan dess kunde han bada i sjöar med mig och mina syskon, han lekte för fullt och busade fysiskt med oss väldigt mycket. Han var en sådan där modern pappa som bar oss barn i sele, bland annat. En väldigt närvarande pappa. Men efter det där… Efter att sjukdomarna ”poppade upp”, en efter en, orkade han inte lika mycket. Han blev tröttare fortare. Han kunde inte längre bada utomhus, pga infektionsrisken. Han blev bunden av alla läkartider och han blev ”strandsatt” flera dagar i veckan på grund av bloddialysen.

När jag skriver detta är det så svårt att förstå egentligen. Varför just han? Varför blev han drabbad av så mycket och… samtidigt? 2012 sa även läkarna till honom att de trodde han hade cancer (vilket visades först några månader senare att så inte var fallet). Det var det som gjorde att han gav upp, tappade livsgnistan. Och vi tror även det var därför han blev så otroligt dålig då, han hade ju gett upp. Att gå in i den där sjukhussalen på intensiven och se sin pappa ligga där med stirrande blick och helt lealös i kroppen, men med ett stadigt grepp i handen som höll i min – en riktigt hemsk känsla och upplevelse. Två gånger annars har jag upplevt den förlamande skräcken som jag kände då. Den ena gången var då jag hittade Ebba lealös i hennes säng, ingen puls, ingen andning eller något livstecken på flera långa minutrar, detta var hösten 2016. Den andra gången var i somras då Samantha fick sin anafylaktiska chock och jag såg henne försvinna ifrån mig – i min famn.

Pappa dog den 2 maj 2016 av njursvikten. Han hade då varit 10 dagar på ett korttidsboende i samhället där han (och mamma) bodde. Faktum var att det boendet han var på, det var mammas arbetsplats. Han hann träffa Samantha en gång. Han hann prata med Mary och Ebba via Skype och högtalartelefon flertalet gånger. Är så tacksam över att ha haft honom som min pappa. Och så stolt över allt han åstadkom och allt han kämpade emot.

Han är en fighter min pappa.

På bilden längst upp till vänster ser ni en gammal man (svartvitt foto) – det är min farfar Gösta, som dog i lungcancer. Till höger sitter min pappa med mitt äldsta barn i famnen – Samantha (den enda av mina barn som han hann träffa IRL). Andra raden, första kortet från vänster, är min farmor. Till höger är det jag i min pappas händer. Under kortet på min farmor är det ett kort till på min pappa, på mitt studentfirande. Det svartvita kortet längst ner är ett kort på mamma och pappa i pappas sista levnadsvecka. Kortet till höger är efter hans död, hur vi tände ljus för honom här hemma. 

32 reaktioner på ”Önskerubrik: En avgörande händelse under min uppväxt

  1. Vilken gripande berättelse du delar med dig av om din kära pappa och din uppväxt. Det är inte svårt att förstå att du påverkades av den ständiga rädslan att förlora honom, och jag förstår att du var stolt över honom. Min kära mormor som jag tillbringade väldigt mycket tid med under uppväxten var också multisjuk, och gick bort förhållandevis ung. Det påverkade mig också. Jag insåg som sjuttonåring att livet kan ta slut när som helst även om man inte är så gammal, så det gäller att ta vara på det så gott man kan.

    Gilla

  2. Vilken jobbig sjukdomshistoria för din far ☹️ Fint att du delar med dig av det, fina foton och det kan kännas bra att skriva av sig om sånt här. Ha en fin Dag 👍🏻

    Gilla

  3. Anja Held

    Vad sorgligt att din pappa blev så drabbad, tyvärr finns det ingen rättvisa när det kommer till sjukdomar. Tack för att du delar med dig.🌸💕

    Gilla

  4. Så tråkigt att din pappa var så himla sjuk 😦 Du har verkligen skrivet en fin berättelse om honom 🙂 Förstår att du är tacksam att ha haft honom som pappa.

    Gilla

  5. Jag önskar aldrig någon sjukdom men ibland kan jag inte sluta irritera mig över att det är så orättvist att en och samma människa drabbas av så mycket elände. Jag förstår det inte, så synd och som sagt orättvist.

    Gilla

  6. Jag förstår att det har varit jobbigt för hela familjen med så mycket sjukdom hos din far. Det är tydligt att han är en riktig kämpe och det är också det han har lämnat efter sig. Så mycket lärdom om hur mycket styrka en människa besitter. ❤ Tack för att du delade med dig.

    Gilla

  7. Vilken gripande berättelse. Förstår att det har varit fruktansvärt att gå igenom. Du skriver väldigt fint om din pappa. Han verkar ha varit en fantastisk människa. Tack för att du delar med dig av detta.

    Gilla

  8. Man ska verkligen leva som varje dag kan vara den sista. Man vet aldrig när någon när drabbas av någon sjukdom som ställer om hela världen för alla nära. Beklagar er sorg.

    Gilla

  9. Ledsamt och plågsam berättelse. Din pappa trotsade livet många gånger om och skapade säkert många fler år tillsammans med dig. Upplevelserna med Ebbe och Samantha måste ha varit fruktansvärda!! Stor Kram

    Gilla

  10. Kathrinea Living

    Usch vad orättvist det känns att han drabbades av allt det. Måste verkligen varit enormt kämpigt och tufft för hela familjen. Men vilken kämpe han var ändå, verkligen något att vara jättestolt över!

    Gilla

  11. Sara S

    Jag kan på sätt och vis relatera. Min pappa hade diabetes och ett blodsocker han hade svårt att reglera. Insulinchockerna kom allt oftare med åren, som närmast anhörig så var det mig polis och läkare ringde när jag blev äldre och mina föräldrar hade skiljt sig. Det gjorde ont men det värsta var upplevelserna under min uppväxt, hur han plötsligt ylade som ett djur, hoppade in i en vägg om och om igen och alla gånger ambulansen hämtade honom.

    Jag var så rädd för att vara ensam med honom ifall något skulle hända just då. Och jag var ständigt rädd för att förlora honom som barn.

    Gilla

  12. Jag lider med dig. Min pappas diabetes var det som oftast på sjukhus ”glömdes bort”.. Så inte ens där kunde vi vara säkra på att han fick det han behövde.

    Gilla

  13. Elisa

    Så fint att du delar med dig av din och din pappas historia. Så sorgset bara att läsa. Min svärfar fick också en sviktande hälsa under sina sista år vilket var trist att se. Alltid så svårt att se sina nära och kära vara sjuka.

    Gilla

  14. Jag har inga ord direkt, finns absolut inget tröstande man kan skriva. Men du är duktig på att sätta ord på dina känslor och upplevelse och du är stark som delar med dig ❤

    Gilla

  15. Jag vet knappt vad jag ska säga! Hjälp vad han fått gå igenom.. Och som sagt så låter han verkligen som en fighter!! Så himla tråkigt att han behövt genomlida allt det där och jag får ont i hjärtat av att ens försöka tänka mig in i hans situation och er som anhöriga! Men det var ändå fint att du skrev ett inlägg om din far och dela med dig av detta. Kram! ❤

    Gilla

  16. Fy sjutton. Det är så jäkla hemskt! Min farfar var också multisjuk och jag förstår din oro till max! Även fast jag var liten så kommer jag ihåg så mycket. En dag svarade inte farfar när vi ringde så vi blev ju självklart så oroliga. Pappa satte sig i bilen, åkte 4 timmar (Sundsvall-Stockholm) för att kolla till honom. Förstår att det gett dig många men, men skönt att hann träffa din dotter. Han kanske kämpade tills han äntligen fick se henne ❤ Kram

    Gilla

  17. De träffades 2013, när Samantha var fyra månader. Han hann se Ebba (min yngsta) i Skype vid flera tillfällen mellan att hon föddes i januari 2016 och hans död i maj 2016. Men.. Jag tror att under 2012, då han blev så dålig – det som fick det att vända för honom den gången var att jag kom dit. Jag tror det. Och det som fick honom att sluta kämpa då när han dog var att jag dagen innan i telefonen sa åt honom att det var lugnt, att jag var på väg. Att vi snart skulle ses. Han behövde inte kämpa mer… (Då hade vi inte setts sedan han var nere hos oss 2013!!).

    Gilla

  18. Anneli Sjöblom

    Varm kram! Väldigt sorgligt att läsa. Starkt av dig att dela denna berättelse och jag förstår din ständiga rädsla ❤

    Gilla

  19. sandi_fighter

    Vilken tuff historia, den måste ha varit tuff att skriva också, jag vet att berättelsen om min mamma var tuff. Hon dog 2010 utav cancer så saknaden och förlusten kan jag förstå även om vi alla sörjer på olika sätt ❤

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s